Erika Schwerin

Angående Piñatans koner som jag skrev var 9 så skrev jag fel, de är 7 och de står för de 7 synderna. Siffran 9 är de 9 dagar man firar Posadan (16-24 dec) och 9 månaderna Maria bär på sitt barn.. Ursäkta för förvirringen! Hasta luego

 

Igår var vi hembjudna till Rodrigos flickvän Grace på en mexikansk jultradition, nämligen en Posada. Vad är då en Posada? Jo själva ordet betyder ”shelter”, alltså ”skydd”. Det representerar Maria och Josefs sökande efter boende i Betlehem. Posadas hålls varje år mellan 16-24 december. Vi tjuvstartade lite så vi hann med att uppleva det. Så det börjar med att vi alla håller ett litet ljus (sådana som man sätter i en tårta), ibland väljer man ut vissa människor som ska spela Josef och Maria. Man går till ett hem och sjunger en viss sång. Utanför huset sjunger ”Team Josef” och ber om att få bo där, familjen inne i huset sjunger tillbaka att de inte har rum för dem, det blir en dialog fast i sång en stund mellan familjen och Josef. Till slut så släpper familjen in Josef och Maria. Väl inne i huset så har man en jättestor fest eller om man hellre vill, en liten ”get-together” med sina vänner. Normala fall så inleds sen festen med läsning ur bibeln och en bön (det gjorde inte vi), sen blir det mat och dryck. Sen har man en piñata som innehåller godis. Piñatan har 9 olika ”koner” på sig som representerar de 9 månader som Jesus låg i Marias mage, eller alternativt representerar det de 9 dagar det tog att resa till Betlehem.

 

Så det var vi svenskar, Rodrigo & Grace samt några vänner till dem. Vi svenskar, Grace & Rodrigo spelade Josef och gick utanför dörren (i kylan, var riktigt kallt igår) och sjöng sången med vårt ljus i handen. De andra mexarna svarade därinne. Efter ha sjungit 6 olika ”repliker” till varandra så fick vi komma in. Där vankades det tacos, mumsfillibabba. Alkohol och tacos flödade! Sen efter maten fick vi alla ett jättelångt tomtebloss, vi gick ut och tände fyr på dem. Vi gick in och drack lite till och pratade, sen var det dags på piñatan. Vi alla fick ögonbindel och sen snurra runt ett par varv och sen slå under tiden de sjunger en sång på spanska, när sången slutar så slutar man att slå. Riktigt skoj! Till slut gick den sönder och ut trillade en massa godis som alla roffade åt sig. Väl inne igen så blev vi bjudna på traditionell efterrätt, har glömt vad det hette, men det såg ut som en tjock pinne, smakade som en munk som var dränkt i socker och till drack vi traditionell mexikansk varm choklad, den smakade lite annorlunda och hade kanel i sig – mums! Kvällen fortsatte och vi pratade in på småtimmarna. Det älskar jag med mexikanare, de kan liksom spontant ha en ”posada” på en måndag, äta och dricka och få lite sömn därefter! Det kallar jag spontanitet i livet, det skulle aldrig kunna hända en svensk.

 

Här förbereds ljusen

Här står vi "team-Josef" och ska börja sjunga om att be om att få komma in

 

"team-familjen" som sjunger och svarar att vi inte får komma in

 

Här står vi, Mats jag och Matilda med tomtebloss

 

Här är en del av oss innan vi ska slå Piñatan ;)

 

Här är det jag som slår på piñatan!

 

Rodrigo fick smaka julmust av oss som Jens och Mats köpte när vi var på IKEA i Texas

 

På vägen hem i bilen så satt jag i baksätet närmast fönstret och Mats satt i mitten och rökte. När han var klar och skulle slänga ut cigaretten genom fönstret på min sida (ur en bil som körde full fart på motorvägen)så gjorde luftmotståndet att cigarretten inte trillade ut, utan RAKT ner i min skjorta. Först märkte jag inte det utan trodde jag bara fick lite glöd och försökte sopa bort det. Det började brännas längre ner på min mage å tänkte vad är det som händer? Tog lite till med handen och försökte få bort det som gjorde ont. (Jag kom inte åt så bra då skjortan var ganska vecklad) Smärtan gick ännu längre ner och jag tog nu handen nerifrån min skojrta och försökte ta bort vad nu det var, jag hittar då cigaretten som har vandrat ner genom hela min tröja på någon sekund och då kom smärtan. Ok det var inte så farligt just då, det blev värre när jag kom hem. Skjortan hade inte fått några brännmärken, men min mage har numera 3 st märken Men de kommer gå bort om några dar. Mats bad självklart om ursäkt, men jag tycker ändå synd om mig själv nu!

 

Jag och Mats gick till skolan idag för att kolla vårt snitt i en av våra kurser, för hade man över 85 i snitt så behövde man inte göra sluttentan som är imorgon. Så vi gick till läraren och det visade sig att vi hade över 85, jag hade 90 till och med så vi har ingen sluttenta imorgon, woho! Gotta love Mexico! Men jag har fortfarande min sluttenta på lördag. Jag och Evelina ska lämna vår lägenhet på fredag så vi kan få vår deposition tillbaka. Vi flyttar då ner till Mats, (Jens och Micke har lämnat landet då) och bor där en natt, åker till Cuba. Sen bor jag och Matilda där i 2 nätter, för att sen åka hem till Sverige. Jag och Matilda flyger hela vägen tillsammans och kommer att mellanlanda i New York där vi även måste stanna en natt. Så vi ska åka in till city och kolla läget, ska bli kul då jag aldrig har varit där innan, så det kommer att bli en intensiv sightseeing ;)

 

 

Regnet faller ner och det är väldigt grått utanför mitt fönster. När jag tittar ut så ser jag slitna byggnader och i kombination med det gråa så känns det som om jag är i forna Sovjetunionen.

 

Jag har två sluttentor i veckan, på onsdag och lördag. Sen blir det Cuba på söndag, längtar riktigt till att ligga på stranden igen. Hur ska jag klara mig i Sverige? Jag är inte skapt för att bo i ett kallt land. Men jag har å andra sidan saknat att krypa in i en varm stickad kofta, halsduk och stövlar. För nu är det ett mellanting väder här och finns bara tråkiga kläder till det.

 

Jag tröttnar på saker och ting otroligt snabbt. Jag gillar att bo här i Monterrey, men har samtidigt redan ”tröttnat” det är inte spännande och nytt längre. Jag lär ju tröttna på Sverige efter 2 veckor. Jag är rastlös och otålig. Vill ha nya utmaningar nu, ge mig!

 

Jag har alltid en plan för mitt liv, planerar det mesta. Men jag har inte det nu. Efter vårterminen i Sverige som är min sista så har jag ingen aning om vad jag kommer att göra under sommaren och hösten. Jobbar jag? pluggar jag? reser jag? Ser inte framtiden, vilket jag alltid annars gör. De senaste tre åren har varit lättare också då jag visste att nu pluggar jag i Jönköping de närmaste 3 åren i alla fall. Så får väl luta mig tillbaka och se vart vinden för mig.

 

Nu längtar jag hem, det sista är bara en transportstrecka, visst jag ser fram emot Cuba men dagarna fram till dess känns som en evighet, likaså efter Cuba innan jag är i Sverige igen. Jag har gjort mitt här och är redo för att åka hem. Jag lär inte få plats i min resväska, hoppas jag slipper betala övervikt.

 

Jag, Viktor och Matilda var på marknad igår i gamla delen av Monterrey som heter Barrio Antiguo. Köpte inget, mest tingeltangel, men kul å titta lite.

Här är vi på vår egna "avslutningsmiddag" i lördags, vi har precis lämnat restaurangen

 

Det är verkligen julstämning i Monterrey, eller ett försök till det i alla fall. Skolan är dekorerad upp till tänderna. Det är superstora snöflingor av plats överallt, ljusslingor i varenda buske och varenda pelare. 20 getter utklädda i tomtekläder, de står på sina bakben sisådär 1,50 långa. Hela julspelet finns med, maria, jesus, barnet å ja rubbet. Sen står det julhälsningar i enorma bokstäver här och där. Ännu en sak skolan gärna lägger sin överdriva vinst på.

 

I helgen är grabbarna i Las Vegas, så det är girls-weekend-all-in. Vi har varit på avskedsfest för utbytesstudenter, riktigt kul. Sen blev det en bio med, 2012 såg vi och New Moon eller vad den heter, (Twilight 2).

Idag betalade vi vår elräkning, de skulle stänga av elen annars. Förfallodatumet var 4 nov, men vi fick inte reda på räkningen förrän mitten av november, sen tjafsade vi lite för den låg på 4126 pesos för 41 dagar, vilket motsvarar ungefär 2000 kr, vilket vi tyckte var väldigt högt. Så vi har försökt att fatta varför vår är så hög, men det visade sig att AC är ganska dyrt, vår gick ju på högspinn den första tiden då det var varmt ute. Matilda och Ricky och Grabbarna har haft på sin AC betydligt längre än vi, (tack vare Evelina som fryser när det är under 22 grader så stängde vi av vår redan i september) de hade sin räkning på 7500 och 7100 pesos, den svider ännu mer.

 

 

Ursäkta att föregående inlägg är så kompakt, det var inte så innan men redigeraren är tydligen borta nu och ingenting fungerar längre på min stenåldersdator. Därmed blir det inte bilder heller, det är för krångligt. Kommer dock att lägga in bilder på facebook så det går att titta där om man är intresserad...

Restaurangen Benihana, mumsigt!

Vi körde iväg 5 på morgonen i fredags mot USA, the land of the free and the home of the brave ;) Vi blev sittandes i kö vid gränsen, men det gick ändå ganska smidigt, och det var underbart att slippa anstränga sig för att kommunicera. Hela tiden försökte jag hitta orden på spanska och kom på att jag kan ju faktiskt prata engelska här- underbart! Vi stannade på outleten i San Marcos innan vi körde till Austin. Matilda och jag bara skrek av glädje och ville gå in i alla affärer på en gång! Shoppingen blev; 2 skjortor och en topp, underkläder, ett par Ray Ban brillor, ett skärp – jag är ganska nöjd! Vi körde vidare mot Austin. Vi mötte upp Niklas som pluggar i Texas och sen även Andy, Martin och Mattias som kom körandes från Oklahoma. Vi alla pluggar på samma skola i Jönköping, så det blev en liten reunion. Vi käkade på den japanska restaurangen Benihana. Man sitter kring en stor spis och ser på när kocken lagar mat och gör det till en show. Jag åt tonfisk som var så perfekt stekt och smakade gudomligt, sen fick vi räkor, soppa, ris och ja allt möjligt. Otroligt god mat! Efter det gick vi bar rundor på 6th street som är en av de kända bargatorna i Austin. Hela gatan stängs av under natten och det vimlar av folk och det är bara barer längs med gatan. Det spelas mycket liveband musik, Austin är ju ”the live music capital of the world”. På lördagen så käkade vi rediga amerikanska buffalo wings med blue cheese sås, de var benfria och var riktigt goda faktiskt. Är inte så förtjust i det annars, jag beställde dem i teryiaki marinad å det var ljuvligt. Vi sightseeade lite i stan, finns bara en sak att se nämligen ”The Capitol”, alltså där guvernören sitter och andra viktiga människor ;). Byggnaden är störst av dem alla i USA, även större än Washington, vilket Texas människor är stolta över – ”Everything is bigger in Texas”. Det blev även en bar runda på kvällen, Tilda och jag provade på 5th street som är lite mer ”classy” på 6th går de runt i slitna jeans och en t-shirt, på 5th hade de klänningar och högklackat, så vi platsade mer in där. Innan vi skulle hem på söndagen så hade vi fått nys om att det låg ett IKEA ca 40 min norrut, alltså fel riktning när vi skulle tillbaks till Monterrey. Men vi alla tyckte det var värt omvägen. Och det visade sig att så var det med. Så lustigt man blir så till sig när man ser något svenskt. Vi blev så lyriska och gick in på matavdelningen och vi var som små barn i en leksaksaffär. ”Titta de har marabou, och sill, kaviar, nä men guud de har prinskorvar, lingonsylt, KNÄCKEBRÖD” ja så höll vi på och kommenterade ALLT. Men först gick vi och käkade köttbullar, mos och lingonsylt. Underbart! Blev även en liten mini-prinsess tårtbit, men den smakade inte alls som hemma, den var ganska annorlunda. Efter maten attackerade vi matavdelningen. Den är ju verkligen liten men vi spenderade en bra halvtimme där om inte mer. Niklas och Mats som ska stanna i Texas respektive Mexico nästa termin till köpte på sig ett rejält lager. Mats och Jens köpte julmust för 40 dollar. Själv köpte jag marabou choklad ett naturellt och ett med daim, annas pepparkakor, skorpor, juleskum och flädersaft. Det fanns så mycket mer jag ville ha, men insåg att jag är snart hemma i Sverige så inte så lönt. Därefter var det raka vägen (bokstavligen, är en och samma väg mellan mty och austin) hem till Monterrey. När vi kom till gränsen så var det bara att köra, ingen säkerhetskontroll överhuvudtaget eller kö för den delen, snacka om skillnad mellan den amerikanska immigrationen. Vi visade inte pass eller någonting. Vi ville göra det för vi ville ha den amerikanska stämpeln att vi har lämnat landet, känns som det är viktigt för amerikanarna. Men mexarna visste inte var det fanns och de försökte få oss att köra några kvarter åt helt fel riktning. Det var mörkt och ett ganska så skumt områden (gränsen mellan Usa och Mexico är ju känt för att vara sisådär säker) så vi ville inte köra omkring bara för stämpelns skull och struntade i det och hoppas på det bästa. Vi ska ju till Usa igen när vi flyger hem, så vi hoppas på att det inte blir ett problem när vi inte har en utresedatum-stämpel. Austin var en gullig och mysig stan. Som vanligt var det trevliga amerikanare som pratade med oss, när vi sa vi pluggade i Mexico så höjde alla på ögonbrynen och kom i chock och undrade hur vi ens kunde vara i livet. ”Is it not very dangerous there???”. Vi pratade med en dam som brukade köra ner där och besöka men har slutat med det nu, kan ju förstå dem på sätt och vis när man ser det från deras perspektiv. Men lite synd att de inte är mer öppna. Summan av kardemumman, helgen var grym och jag gillar Texas skarpt!!!

 

Vi har träffat en ny tjej som heter Lilia, som ursprungligen är från Brasilien. Hon är verkligen jättetrevlig men hennes skratt är bara förfärligt. Hon skrattar precis som ”Janice” i ”Vänner”, såhär låter det:

 

 

Ja man vill avlida varje gång. Men vi tycker om henne i alla fall.

 

Jag, Tilda och Ricky har börjat hänga lite mer (i brist av annat), man lär sig alltid konstiga uttryck av Ricky. Men ibland även användbara saker, till exempel så säger amerikanarna ”kill two birds with one stone” som när vi säger ”två flugor i en smäll”. Vi tyckte vårt ordspråk är bättre, jag menar ofta man kastar stenar på fåglar och vill mörda dem?! Alla har ju någon gång i sitt liv försökt döda en fluga åtminstone.

 

Jag lider nog av något problem, jag kan somna när som helst, var som helst. Det har gått så pass långt att Matilda utbrast häromdagen ”Men Erika nu får du ta och ge dig”. Just då somnades jag sittandes i en stol på Starbucks, jag försökte plugga, men det var uppenbarligen tråkigt. Det har nog varit så i hela mitt liv mer eller mindre. När jag var liten, kanske 5 år någonting så somnade jag i en trappa i Höllviken hemma hos familjen Öberg. Jag minns att jag skulle upp på ovanvåningen men orkade inte ta mig ända upp och skulle vila på vägen eller något, så där somnade jag på magen på ett trappsteg. För något år sen så somnade jag mitt i en konversation, när det var jag själv som pratade. Jag var fruktansvärt trött och satt hemma hos mig med Emma och jag sa någonting men somnade mitt i min mening, vem gör det??? Stackars Emma, det var ju verkligen inget mot henne utan det är jag som somnar så lätt ibland bara. Ja något måste jag lida av, järnbrist säger vissa, ja det kanske är så.

 

Nu på fredag så kör vi mot Austin i Texas. Vi ska möta upp några andra svenskar som pluggar i Oklahoma. Sen självklart ska vi besöka världens tredje största outlet på vägen, då var det shopping ja ;). Blir en uppdatering när jag kommer hem!

 

Kram på Er

Ville bara att ni ska veta hur sjuk polisen är här i Monterrey. I helgen så hade det varit en husfest. Polisen hade kört dit och kastat in tårgas, vilket resulterar i att alla springer ut, och de kan då gripa alla. För de får inte göra intrång i husen utan bara gripa folk utomhus, så normala fall går ingen ut när de ser dem, så därför har de nu kommit på denna metod. Det är skrämmande och jag blir så förbannad att det inte är någon som gör något åt saken!!!

 

Var ett tag sen jag uppdaterade nu. Vi har varit å sett Kings of Leon, väldigt bra band, men de gjorde inte en särskilt bra show, lite besviken, de tog inte så mycket kontakt med publiken. Men de sjöng live i alla fall till skillnad från Britney Spears i somras och de sjöng bra.

 

Vi har även varit på ”bratt-bio”. Det är mysiga skinnfåtöljer man får sitta i som man kan luta tillbaka och även ta upp fotstödet på. Innan man går in på bion så beställer man vad man vill ha, finns allt från popcorn, crepes, sushi, nachos, bakelser, ja you name it. Sen under reklamen i början av filmen kommer personalen in med det man har beställt på en bricka. Riktigt trevligt. Det kostade bara 100 pesos, vilket är 50 kr så det är fortfarande billigare än svensk bio. Vi såg en komedi med Adam Sandler, kommer inte ihåg vad den hette, men den var helt okej.

 

Det har inte hänt så värst mycket, Evelinas pappa är på besök å han lagade mat åt oss, härligt!

 

Jo just det, halloween var ju i helgen. Jag spårade ur och var en Candy girl. Vi hade biljetter till ett ställe som tydligen var någons privathus, ett ganska stort sådant. Men festen var i trädgården, de hade gjort ganska fint och det var öppen bar. Vi visste inte det skulle vara utomhus och började frysa ganska snabbt och fick avsluta kvällen vid 03 då det var olidligt kallt i den lilla klänningen, men festen slutade då ändå så det var bra tajming.

Jag färgade håret på Matilda igår, (25e gången gillt) och nu blev det ungefär som hennes ursprungliga hårfärg, något ljusare kanske. Men nu tror jag hon nöjer sig och väntar med att färga det tills hon är hemma igen.

 

Idag har jag mest varit i min säng då huvudet har dunkat och snoret runnit och har hostat mycket, inget skoj. Hoppas det går över snart.

 

Hasta luego folks!

 

-Ja kärt barn har många namn.

Vilken underbar stad!!! Otroligt vackra och gamla byggnader. Härlig stämning med musik och glada människor. Ja Mexico city var helt klart över förväntan. Varför pluggar jag i Monterrey? Det är ju i Mexico City jag ska vara kom jag fram till. Å andra sidan känner man sig lite tryggare i Monterrey, förutom när det gäller polisen. Det enda jag är vaksam över/rädd för i Monterrey är just polisen. Men i D.F var de hur snälla som helst. De hade hur många tillfällen som helst att ta pengar av oss, men avstod. Tack tack!

Strax utanför Monterrey, det är vi och vägen!

 

 

Vi hyrde en stor fet Chrysler suburbian som skulle ta oss till D.F. Det var jag, Viktor, Daniel, Sebastian och Mikael, även kallade Biktor, Snickarn, Wippan och Blomkvist. Det var även en annan bil där det var 3 tjejer varav en svenska, en aussie och en canadensare, samt en mexare som körde. Men vi såg inte mycket av dem på resan, det blev ganska uppdelat på bilarna. Vi turades om att köra de 100 milen ner till D.F. Vi alla hamnade i några nära-döden-upplevelser. Mexicos körsätt skiljer sig något från det svenska systemet som ni säkert vet. Det gäller att glömma alla regler som finns och bara fokusera på att nå sitt mål levande. För övrigt så älskar jag Mexicos körsätt, sjukt härligt och spännande.

Vår bil! Även kallad rymdskeppet och enterprise

 

På motorvägar så kan de sätta upp hastighetsskyltar som visar 40, 60, 80 och ibland 110. Det kan vara samma väg där de variera lite. Ingen kör självklart så sakta, ingen normal människa hade hållit 40 km/h på en motorväg mitt i ingenstans. Oftast så körde vi dubbelt så snabbt och ibland trippelt. Ibland när det är 4-filigt så kan helt plötsligt de två yttersta filerna försvinna. Detta fick vi erfara på ett läskigt sätt. Daniel körde, det var mörkt och han låg i yttre vänsterfilen. Han brummade på i ca 140 km, helt plötsligt ser vi vägen tar slut och vi närmar oss ett djupt dike. PANIK. Till höger om oss kör en långtradare, i samma sekund som Daniel väjer så väjer även lastbilen som ser vad vi håller på med. Vi var så himla nära att köra ner i det diket, och då hade vi varit pannkaka nu. Vi alla fick upp rejäl puls och det tog ett tag innan chocken hade lagt sig. När Wippan körde så missade han ett rödljus och missade att bromsa innan ett gupp som vi flög över. Dessutom drog vi på 140 på en 60 väg (där 60 är en väldigt orimlig hastighet) polisen stod där med laser och vi tänkte att där var vi körda. Men inget hände.

Vi kom fram hela, utan att behöva muta en enda polis! Ganska bra jobbat. Väl framme så körde vi till Santa Fe som är ett finare område där Sebastians mexikanska flickvän Erika bodde. Vi var framme strax efter midnatt och satt uppe och pratade hemma hos henne. Vi alla fick sova över där den natten. Morgonen därpå skulle vi in till Mexico City, det var då det var min tur att köra.. Ja lika bra att bli rejält prövad tänkte jag och hoppade in i rymdskeppet som vi kallade vår bil. Det känns som man svävar fram när man kör nämligen.

Jag skulle följa efter Erika och även den andra bilen med tjejerna och mexaren. Att köra 3 bilar i led i Mexico City är inte det bästa. Det kommer bilar från alla håll och kanter som vill tränga sig före. Tack vare att man satt så högt upp i vår bil så underlättade det lite att följa efter. Det blev självklart äkta mexikansk körning som skulle ha varit totalt oacceptabel i Sverige. Jag kom in i det ganska snabbt och trivdes bra. Vi yrade omkring i centrum och hittade till slut ett ställe att bo på. Vi hade först tänkt att bo på hostel men de hade inga parkeringar tillräckligt stora för vår bil så det fick bli Holiday Inn, det är visserligen sjukt billigt att bo på hotell här så det var rätt skönt att vi valde det ändå.

 

 

City

 

Vi började med att åka upp högst upp i hotellet där de hade en terrass med utsikt över torget som heter Zocalo. Vi avnjöt en lunch (jag och grabbarna) och beställde in lite skumpa för att fira att resan hade gått bra. Jag fick även en komplimang av mitt körsätt: ”imponerande och med bra attityd”, ja det får vi tacka pappa för som jag har fått mitt körsätt från.

Daniel och Viktor på takterassen på Holiday Inn

 

Efter vår lunch så hoppade vi på en turist buss som körde runt oss i staden. Vi hoppade av och gick på Antropologiska museet. På kvällen tog Erika oss till Mexico citys hetaste nattklubb, Sens. Den låg i Santa Fe som är det fina området. Vi fick inte ta med oss kamera in för det fanns så många kändisar där inne, ja men hallå? Inte vet vi hur dem ser ut?! Men den kommentaren funkade visst inte. Sen konfiskerade dem mina tuggummin som jag hade i väskan med, vet inte varför, de kanske var rädda för att jag skulle smeta ut det på en soffa eller något. Det var en bra nattklubb, men inget speciellt märkvärdigt. Dock var vi inte i säng förrän 06.00

Jag och Sima på turistbussen

Dagen därpå blev därmed lite segstartad men vi tog genom oss några museer. Det var jag Viktor och Mikael, vi skulle först ta taxi till konstnären Frida Kahlos hus, men det var totalt trafikstopp då de hade något cykellopp. Så vi gick mot tunnelbanan. Det kostar endast 2 pesos, alltså 1 svensk krona, det är ju galet, lönt å betala?! Det var lite småläskigt för alla glodde på oss jag greppade handväskan lite hårdare. Vi blev bokstavligen intryckta i tunnelbanan, först kom inte Mikael med, sen fick han in sin arm, sen kroppen, sen till sist ryggsäcken. Dörrarna bara mosade på. Det var otroligt trångt, hade man haft klaustrofobi så hade man definitivt varit avliden nu. Efter två stationer så bytte vi linje och den var mindre packad, lite skönare.

 

Frida Kahlos hus var väldigt vackert med många starka färger, samt en idyllisk trädgård. Frida var en känd konstnär som ofta målade sitt eget porträtt och förskönade inte dem direkt. Den egentliga orsaken varför jag ville dit var för att i somras var jag i Trosa hos farfar och Birgitta där Birgitta visade mig en bok om Fridas målningar. Birgitta rekommenderade mig att gå till museet vilket jag inte ångrar. Några kvarter bort så låg Leon Trotskys hus som även idag är museum. Leon en gammal rysk ledare som flydde till Mexico, bodde i ett enkelt hem också med en idyllisk trädgård. Man fick se kulhål i väggarna där de hade försökt skjuta Leon.

Fridas färgglada hus!

 

Vi tog turistbussen hem och var ganska trötta. Mikael skulle snabbt ut på en shoppingrunda. Han skulle vara tillbaka inom en timme för vi skulle gå och käka då. En och en halvtimme dök han upp och ursäktade sig för det tog tid. Han hade hört skottlossning och polisbilar kom från ingenstans och spärrade av vägen där han gick och folket fick inte lämna på en halvtimme. Det var en duglig ursäkt tyckte jag.

 

På kvällen gick vi (jag och grabbarna igen) ut och käkade på en underbar restaurang. Det var bra service (vi fick maten samtidigt och de tog inte undan tallrikarna förrän alla var klara, underbart att för en gångs skull uppleva det i Mexico). Maten och vinet var underbart. Lite halvt trötta började vi promenera för att hitta ett ölhak. Vi stötte på en reggae bar där vi lyssnade till chill musik, tittade på folket med sina dreads och tog någon öl.

 

På söndagen så körde vi mot Pyramiderna. Det var Solen och Månens pyramider som är 2a och 3e högst i världen (Cheops i Egypten är störst). Vi hade lite problem med att hitta dit, men vi visste vi skulle österut och vår underbara bil hade en kompass i sig och vi följde den. Vi var först lite vilse i ett getto och kände inte för att stanna för att fråga om vägen, men tack vara kompassen så fann vi den till slut.

Solens pyramid, världens näst högsta, men högsta i Mexico

Viktor, Sebastian och Mikael på månens pyramid

Uppe på månens pyramid (så långt det gick komma) med utsikt över Solens pyramid

 

Pyramider tycker jag är ett lustigt koncept för övrigt… Vi klättrade upp för dem, fast månens kunde man bara gå halvvägs upp på då det var avspärrat för ”investigacion”. Det kryllade av turister!

 

Efter det körde vi tillbaks mot Monterrey. När vi närmade oss så var vi på helspänn då poliserna inte är kloka kring Tec (skolområdet). Vi körde förbi några andra studenter som hade blivit stoppade. Vi klarade oss tack och lov. Vad jag menar är att polisen kan stoppa vem som helst utan en anledning, de vill bara ha pengar, annars hotar dem med att köra en till fängelse, men det gör de aldrig för de kan ju inte det då vi ingen har gjort något fel. Så vad dem gör är att de tar in människor i bilen, kör runt i oftast 1-3 timmar, mest för att skrämmas. Sen släpper dem människorna och kräver pengar. De alltså försöker först råna en, funkar inte det så kidnappar dem en. De är inte kloka någonstans.

 

 

Detta blev ett långt inlägg men måste bara skriva en sak till. Jag fick ut en 2000 pesos sedel från bankomaten precis innan jag for till Mexico City. När jag väl skulle använda den så nekade alla mig och sa att de inte hade växel. Sablans u-land som inte kan hantera höga valörer, det är inte ens så högt, det motsvarar 1000 SEK. Så när jag kom tillbaks till Monterrey så gick jag till banken och bad dem växla den till lägre valörer. De sa att sedeln inte finns längre och att den är endast värd 2 pesos idag. Eh jaha, det var ju lite rip-off tänkte jag för det har dragits pengar på mitt konto. Så de skickade mig till Banco de Mexico nere i city, men hon sa att där kommer de minsann inte hjälpa mig. De är inte särskilt service-minded här.. Men jag sket i det och begav mig dit i alla fall. Banken hade både bytt namn och plats, (ingen koll som vanligt har dem här), hittade den till slut med lite hjälp. Jag hade med mig Mikael som hjälpte mig att översätta vad de sa. De bara skrattade och tittade på sedeln. Jag började bli lite irriterad och sa till Mikael att säga till dem att jag bara vill ha mina pengar för tusan. De skickade mig vidare till en annan bank, också typiskt Mexico, bara skicka vidare problemen. Den banken ville också skicka vidare mig, då fick jag nog och höjde rösten och sa nu skickar ni inte vidare mig längre, nu får det vara nog och ni får faktiskt hjälpa mig med det här. Det hjälpte visst. Satt där i 1 ½ timme. De tjatade om bankomat kvittot vilket jag sällan printar ut. Hon kunde ingen engelska och jag såg mest ut som ett levande frågetecken när hon frågade mig. Hennes kollega kunde 3 ord engelska, med hjälp av henne så lyckades jag kommunicera med dem. De ville veta vilken tidpunkt jag tog ut pengarna. Jag satt säkert 5 minuter och stirrade in i väggen och tänkte när det var. Till slut kom jag på det. I alla fall, det slutade med att jag fick 200 pesos, tydligen var det den summan den hade ersatt. Kände mig helt plötsligt lite fattigare…

 

Summan av kardemumman, det var en riktigt bra helg. Nu ser jag fram emot på lördag, då är det konsert, Kings of Leon here we come!!!

 

 

Jag älskar att jag kan gå ut på gatan och så kommer det en taxi som kör mig dit jag ska och det är i princip gratis. Om jag måste vänta mer än 30 sekunder börjar jag bli otålig och måste med tunga steg gå mot rondellen och gå över på andra sidan gatan där det alltid står parkerade taxibilar.

 

Vi bor mittemot ett sushi ställe. Det har blivit ett av mina och Matildas stamhak. Ibland är det 2 för 1, då får vi 40 rullar för 30 SEK, helt okej.

 

Elena som pluggar i Canada, närmare bestämt Halifax var på besök i helgen. Jens är hennes pojkvän, därav besöket, men självklart var det en bonus att jag fanns där! Det var hur kul som helst att träffa henne igen, det blev bara en kort dejt när jag var hemma i Jönköping i somras. Även Evelinas vän Emma som pluggar i Fresno, California kom på besök. Så det har varit full fart i helgen.

Jag och Elena!

 

Helgen som kommer ska vi alla iväg på olika håll. Killarna ska till Guadalajara och besöka andra killar som pluggar i Jönköping med oss. Matilda ska till Acapulco med hennes Anton som kommer på besök. Jag själv ska till Mexico city med 4 andra svenskar och en från Finland, men han kan svenska så det blir praktiskt. Vi ska hyra en minivan och köra ner. Det tar ett par timmar. Nu hoppas vi bara på att vi inte blir stoppade av polisen. Alla är rädda för polisen i det här landet, för dem är mest kriminella. Men det är bara att muta dem lite så brukar det ordna sig. Skönt vi bidrar med korruption! En av killarna som vi ska åka med är tillsammans med Mexicos finansministers dotter, så då är det ännu mer flyt om det skulle krisa sig. Det var som när vi åkte till Swaziland i våras där en av tjejerna kände Swazilands kung, så när inte islänningarna kom in i landet så behövdes det bara några telefonsamtal sen var det klart, tänk vad kontakter kan göra.

 

Idag var det fint väder så det blev ett kort besök i poolen, sen hem och ”plugga” lite.
Evelina åkte på feber för några dagar sen och mådde skit. Igår åkte hon till sjukhuset för att konstatera att det inte var svininfluensan, och det var det inte. Hon är på bättringsvägen och jag som bor med henne känner inte att jag har blivit smittad, skönt.

 

 

Matildas rumskompis, Ricky, är en väldigt speciellt person. Han har hårfobi och rakar HELA sin kropp, vi snackar panna, rumpa, bröst, armar, mage, ja ALLT. Jag frågade vad hans problem var mer hår så svarade han att han har jättemycket hårväxt som är kolsvart och tycker inte om det, han anser sig själv het som rakad. Han är halv mexare och halv amerikan. Ibland behöver Ricky hjälp, igår fick jag rycka in och raka hans nacke. Men jag börjar bli van med det här då jag har rakat/klippt; Micke, Jens och Mats och färgat håret och gjort slingor på Matilda.

 

Rusade till skolan häromdagen, var lite sen. Jag höll på med någonting i min väska och tittade inte vart jag gick och höll nästan på att kollidera med ett av rådjuren vi har på skolan, herregud. Ingen av oss blev skadade.

 

Jag såg en stor anka idag som såg ut att våldta en liten anka på skolan – såg inte klokt ut. Såg även en anka häromdan ”klättra” upp i ett träd och sen flaxade han och fastnade i grenarna, (knäppgök)

 

Jag åker hiss varje tisdag och torsdag då jag har en lektion på 6e våningen. Det står att hissen rymmer 12 personer. Detta är ett mexikanskt mått, ja det går in 12 mexare, men kanske sisådär 5 européer.

 

Jag har ibland jeans på mig när det är 30 grader ute, vad har hänt??

 

Det skiljer sig 30 grader mellan Sverige och Mexico – helt okej :)

 

Jag kan inte säga ost, onsdag eller bom utan att någon reagerar då jag säger på skånska ust, unsdag, bum.

Jag försökte förklara på telefon till Matilda (från sthlm) att hon måste gå förbi bommen (läs bummen) för att hitta mig. Hon trodde jag menade en bum – alltså en uteliggare. Ja ibland går det inte så bra.

 

Ja det var lite om ingenting det här inlägget helt enkelt.

När vi landade i Cancún så slog hettan mot oss, inget regn i sikte! Det kändes som om vi var i ett annat land. Cancún är otroligt amerikanskt och inget direkt märkvärdigt. Vi hade varit förberedda på det och hade bara bokat en natt där. Det kändes som om vi var i middle of nowhere där de hade smällt upp lite hotell och några restauranger. Inget speciellt vackert.

På kvällen så gick vi till Coco Bongo. Det är en helt otrolig häftig nattklubb. Det började med att vi åkte 2 rulltrappor upp sen kommer vi in i en stor lokal där det är full show. Det var 20 olika shower under kvällen där det är allt från heta tjejer som står och dansar, ”The Mask” killen flyger i taket, akrobater som leker jesus och hänger och slänger i vita gardiner, till spindelmannen och hans rival som jagar varandra. Allt detta händer antingen på en scen placerat högt upp, eller i lianer/selar i taket, eller en plattform där det var ibland en scen sen gjorde de om det till en bar. Sjukt coolt. Det är jättesvårt att beskriva det låter säkert hel knasigt, men det var det med. Det var även en snubbe i kostym och hatt som sjöng ”What happens, in Monterrey” som dansade vals med en kvinna i vacker långklänning. Det slutade med att jag hamnade på den scenen högst upp och var med och dansade med bakgrundsdansarna, sjukt. Det var inte bara jag utan några andra vanliga besökare med. Det kändes som om jag helt plötsligt var på Broadway. Det var en underbar känsla måste jag säga. Sen gick dansarna/showartisterna ned och vi vanliga fick scenen för oss själva. Vi var väl ca 15 tjejer däruppe och dansade. Det fanns en liten balkong eller vad man ska säga i mitten av scenen. Eh jaha där hamnade jag och dansade inför ett par hundra människor. Skitkul! Jag försökte få med mig Matilda upp på scenen men det gick inte så bra. Däremot så dansade vi alla tjejer på den lägre scenen där det blev en bar emellanåt. Men vi dansade inte när det var en plattform utan när det var bar, så dansade alla runt den på bardisken. Det var ett par gånger då vi höll på att tappa balansen och landa på alla bartenders. Dock hände det inget!

Dessvärre har jag inte så många bilder från kvällen, för Evelina tog många bilder men fröken Evelina har en tendens att inte lyckas behålla sina kameror. Sen hon kom hit till Monterrey har hon tagit sönder/blivit av med 2 st Canon och det har visst hänt innan hon kom till Mexico med. Så de bilderna lär vi aldrig få se. Den kameran var dessutom mindre än en vecka gammal, så gissa om någon är bitter.


Här är stora scenen på Coco Bongo, ganska dålig bild, jag äger en ganska dålig kamera, det är dags att köpa ny!



Här står jag på scenen, de håller på att förbereda för "The Mask" killen att svinga sig ut över folkmassan. Därför är ridån nere.

Vi nöjde oss som sagt med en natt i Cancún och begav oss till Isla Mujeres som ligger 30 minuter med båt utanför Cancún. Turkost hav, vita stränder och glada människor -  Isla toppar nog det mesta när det gäller stranden. Hittills har Zanzibar utanför Tanzanias kust legat på topp, men blir nu nerpetad av Isla. Ön är ganska liten, 8 km från norr till söder. Vi bodde precis vid stranden i lägenheter som var privatägda men som fungerade som ett hotell då ägarna inte använde det. Jag delade lägenhet med Matilda, Malin och Camilla. Vi betalade ca 150 kr per person per natt. Galet!

Man märker av att det är lågsäsong men det har varit ganska skönt att det har varit lite folk på stranden.

Vi simmade med delfiner på Isla. Vi fick pussa på dem, krama dem, skaka ”hand” med dem, sen simma med dem. Den ena var att man simmade ut en bit sen sträckte vi ut armarna åt var sitt håll, sen helt plötsligt kommer det två olika delfiner på vardera sida om en och man tar tag i deras fenor, sen simmar de iväg. Den andra var att man simmade ut en bit igen och flöt på mage med armarna sträckta rakt framför sig, då kommer två delfiner bakifrån och puttar på sina fötter så man surfar på deras nosar och står rakt upp i vattnet footpush kallar dem det.  Det var väldigt häftigt, otroligt kul. Delfiner är ju så harmlösa och söta, vi ville ta med en hem.

Vi tjejer på Isla


Vi har även snorklat och sett en valhaj. Tydligen är det ganska ovanligt och en dykares dröm, så Micke och Evelina var i extas. Vi åkte ut en bra bit med motorbåten, sen fick de syn på den, snabbt ner i havet och kika genom snorkeln. Det var inget litet djur om man säger så. Fick nästan lite smått panik när man inser hur stor den är. Det var en otrolig känsla. Vi var lite skakis efteråt för då insåg man vad man precis hade skådat.

Valhajen

Efter det så åkte vi till ett rev där vi skulle snorkla med, men det var inte många roliga fiskar, så ingen höjdare direkt.

Utöver det så har det spenderats några timmar på stranden och ännu fler i havet och vid baren. Vi har haft vackert väder hela tiden. Det blev en tripp till Playa del carmen som ligger på fastlandet, det var också ganska amerikanskt, men mycket bättre än Cancun. I playa så solade vi och festade mest. Vi tog även en dagsutflykt till Tulum, där vi såg lite ruiner från Aztekernas tid.

Det har blivit många roliga situationer när det gäller språken. Malin (Matildas lillasyster) sa till Rodrigo, My name is Malin, but you can kill me M. (där kill då självklart ska vara call). Rodrigo svarade med: you are quite a character.

Sen i Tulum, eller som Mats säger Tuuuluum på göteborgska så skulle vi käka lite mat. Mats beställde en öl och servitören sa vilka sorter de hade. Mats visste inte vad han skulle välja utan tittade på servitören och sa på svenska ”Kan du säga dem en gång till”. Som vi skrattade, det lät ju så dumt. Men det blir lätt man använder fel språk när vi skiftar hela tiden.

Tulum!



Summan av kardemumman så har resan varit riktigt lyckad. Så nu är vi lite brunare, lite slitnare och något fattigare tillbaka i Monterrey. Dags att planera nästa resa!

 

 

Så var äntligen denna vecka klar, men sista lektionen idag så fick vi reda på att vi har haft inlämningsuppgifter som vi skulle ha gjort för någon vecka sedan tydligen och nu ytterligare ett. Så Evelina och jag gick hem med ångest för vi vill inte ha mer plugg på vår resa. ”Vi gör det ikväll när vi kommer hem så är det klart” sa jag. Eh ja, sen kommer Matilda som precis har varit och hämtat syster Malin och kompis Camilla som flög in från Sverige idag. ”Det är klart vi ska gå ut” utbrister Matilda. Och både jag och Evelina säger direkt, Jaa det ska vi!! Så lätt är det att övertala oss. Jahapp så vi skjuter upp våra problem istället. Det ska tilläggas att lektionen slutade 21.00 och när man har varit i skolan och haft lektioner sen 10 på morgonen så är man inte riktigt i form för att börja plugga när man kommer hem.

Imorgon förmiddag går planet till Cancun och vi får köra en snabb packning där på morgonen.

Flyget imorgon blir mitt 100:ade plan (ja jag har räknat, list-freak som jag är) så det bör nästan firas! Och av alla hundra plan så har det aldrig hänt en olycka, typiskt om det sker imorgon, lite skrattretande. Lite drygt om det också blir kapat för att det är 9/11 imorgon. Någon Nisse hade ju kapat häromdagen för det var 090909 och det tyckte han skulle firas med lite kapning. Normalt!

Matilda och jag var och shoppade i onsdags, försökte hitta en bikini, vilket var omöjligt, de är pyttesmå här så de passar varken våra byst eller rumpa. Känns inte alls bra. Men det blev en till klänning, skor och en cardigan. I varje affär vi gick in i eller ut från så pep det. Vi kom fram till att det var min väska som pep. Så när vi gick in i affärer så sa jag det var min väska som pep och det gjorde den överallt, ”här titta, här är inget” sa jag och öppnade väskan. Det blev lite jobbigt till slut, alla vakter spände ögonen i oss. Sen kom vi till en affär där det fanns ett smart butiksbiträde som tog min väska till kassan och avmagnetiserade väskan, eller vad nu hon gjorde, för sen pep det inte längre, woho!

Ett tips från Micke är att man ska dricka en öl efter varje träningspass, det ska tydligen vara ganska bra. Jag känner nog lite på den, är nog inte riktigt min grej.

Hasta luego amigos!

 

 

 Helgen har susat förbi som vanligt och har varit fylld med fest. I fredags så var jag och Matilda ute med Rodrigo (mexare) och Astri (norska). Rodrigo känner alla i Mexico verkar det som, vart vi än går så hejar han på folk, galet. Vi gick till ett ställe som heter Aloha. Det var jättemysig stämning. Vi åt lite sushi och drack drinkar. Där var även en kille från Texas (USA) och en mexikanska. Han från Texas var helt galen, han måste ha någon bokstavskombination. Hans föräldrar kände tydligen Bush-familjen och brukar dricka vin med dem. Så Reese som killen från Texas hette hatade Obama och sa att han gärna ville att han skulle dö. Inte bli mördad men till exempel om någon la i något i hans mat och han plötsligt dog. Något udda att säga.

 
Jag, Rodrigo, Astri och Matilda på Aloha


I fredags var jag, Mats och Sebastian på immigration office för att lämna fingeravtryck. Skolan hade ”organiserat” bussresa dit och hem. Det tog tre hela timmar att göra detta. Mexarna är inga höjdare på att organisera. Som Sebastian sa, de tänker inte här, de bara kör och tror det ska bli bra. 

Jag och Matilda försöker snappa upp spanska hela tiden, det går lite lättare för Matilda då hon har läst lite innan och tar en spansk kurs nu. Men jag kämpar på.

Astri som är norska förstår jag inte alltid, ibland chansar jag lite vad hon menar. Men när hon frågade mig och Matilda var vi hade haft ”förspel” så blev jag lite konfunderad. Det betyder tydligen förfest, så nu har jag lärt mig det. Jag har nästan aldrig pratat med en från Norge förr. Men när vi pratar med danskarna så förstår jag bättre än de andra som kommer från ”norra” Sverige (Karlstad, Stockholm, Göteborg och Norrköping).

 I lördags blev det lite kulturella saker för en gångs skulle. Jag och Matilda hängde med Astri ner till downtown Monterrey. De andra svenskarna orkade inte hänga med, de var för slitna av allt festande (veklingar) som om jag och Matilda var pigga. Men vi taggade till. Det var kul å se city, fick se lite folkmassor för en gångs skull. Vi mötte upp Rodrigo, Lykke (danska), Libby (australienare) och Marie (fransyska). Rodrigos vän Jakob skulle uppträda, han var med i ett jazzband. Det var första gången jag någonsin var på en jazz-konsert. Det var riktigt trevligt, han sjöng låtar man känner igen av bland annat Frank Sinatra.

Utanför där konserten hölls

Utanför byggnaden där konserten hölls så såg vi en liten pojke hålla i en liten gul kyckling. Den hade en lite hatt på sig, som var fastlimmad, stackars lilla kyckling. Eller som Astri sa ”stackars kyckling, dömd till livet att leva med en sombrero på huvudet”

Idag åkte jag och Matilda till Soriana (Mexicos ICA). Där var det en man med två barn som kan fram till mig och frågade vart jag kom från. Sen sa han att hans dotter som stod bredvid honom undrade hur vi kunde lära oss ytterligare ett språk och om jag inte kunde säga något på svenska. Han frågade även efter mitt namn, sen var det inte mer med det. Några minuter senare så såg han mig i affären igen och skrek ”Erika, Erika”. Då undrade han om hans dotter kunde ta kontakt med mig på Internet. Jag var helt paff och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men det slutade med att jag gav dem mitt namn och att dottern skulle lägga till mig på facebook. Äh det var det sjukaste på länge, dottern var kanske 8 bast. Matilda stod bredvid mig och garvade och fick gå bort för hon inte kunde hålla sig för skratt.

 

Jag, Rodrigo och Mats på restaurangen


Servitören skulle skämta lite med Evelina. Men det var såhär vårt kött blev serverat!


Matilda och Jens