Erika Schwerin

I veckan så fick Jens och Micke för sig att håret skulle väck. Det var efter några öl som de tog detta beslut. Jag och Evelina assisterade. Micke var först ut, han hade ganska långt hår så det tog sin lilla tid, men resultatet blev super. Sen var det Jens tur, han hade suttit och väntat på att Micke skulle bli klar och hade hunnit få i sig ytterligare några öl och var ganska rund under fötterna vid det här laget. Tråkigt nog så dog rakapparaten efter vi hade börjat snagga på framsidan av huvudet, det såg riktigt kul ut. Jens hade också en drös med hår och det blev för mycket för rakapparaten. Så jag gick upp och hämtade en nagelsax och började klippa Jens. Det var roligt för jag kunde klippa hur fult som helst eftersom det ändå skulle av sen. När jag var klar så hade han ca 1,5 cm hår som var väldigt ojämnt. Resten fick Jens ta på morgonen därpå då rakapparaten var fulladdad. Min karriär som hårfrisörska var varken lyckad eller långvarig!

Här är Micke i full bestyr

I söndags kl 05.00 bar det av till Matacanes för en heldag. Matacanes är en "canyon", fullt med vattenfall, grottor etc. Efter någon timmes resa var vi framme någonstans i "middle-of-nowhere". Vi fick på oss våtdräkt, hjälm, säkerhetslinor och flytväst. Efter det fick vi åka i en öppen lastbil, liknande safaribil i cirka en timme. Det var skumpig och smal väg upp till berget. Naturen påminde mycket om Lesotho (där jag var i maj) men klimatet var annorlunda.
Här är vi på väg en tidig söndagsmorgon!
Fr v. Micke, Jens, jag och lite mexare


Soluppgången!


Efter den skumpiga bilfärden där vi alla far och flög åt alla håll och kanter så fick vi promenera en bit. Sen började det...första hoppet. Jag var hela tiden nervös då jag aldrig ens har gillat att hoppa från trampoliner och nu hade jag ca 30 hopp framför mig varav det högsta var på 12 meter. Det första var ca 2 meter och var inga större problem. Vattnet var svalkande och otroligt rent och vackert. Där vattnet droppade längs med berget gick att dricka och smakade ljuvligt friskt.

Nästa moment var abseiling, alltså att fira ner sig från ett berg. Detta hade jag också gjort i Lesotho, då på 204 meter, här var det 30 meter så kändes som en piece of cake. Jag blev nog lite för kaxig och tappade fotfästet och snurrade runt lite, men inga skador eller så.

Jag och Matilda fullt utrustade!


Vi gjorde ytterligare en nedfirning som var lite kortare fast det var ner i en grotta, sjukt häftigt.

Mitt hjärta pumpade på ganska snabbt inför varje hopp. Jag tyckte det var skitkul men samtidigt jobbigt, var så orolig över att jag skulle landa fel, typ hoppa in i bergskanten och skrapa upp hela kroppen eller något. Vissa hopp var ganska smala, alltså man hoppade ner från en bergsklippa i en ravin sen 3 meter på andra sidan var det andra berget. Ibland kanade vi ner på vissa vattenfall, vi la oss på rygg och åkte ner, hur kul som helst. Ibland var det sånt tryck från vattenfallet att det tog några sekunder att ta sig upp till ytan efter "rutschkanan". Ett hopp bestod av att hoppa ner i en grotta där det var kolsvart. Vi såg verkligen ingenting, så det var som att hoppa ut i intet. Det enda man såg var lite vitt skum från vattenfallet, vi fick instruktioner om att hoppa bortom det. Hoppet var nog bara 3-4 meter så det var inte så farligt. Efter det hoppet så simmade vi inne i grottan, otroligt häftigt. Allting var väldigt vackert. Sen kom vi till 8 meters hoppet. När man väl ser det nerifrån så ser det inte så farligt ut, men när man väl står däruppe och tittar ner, då ökar pulsen något. Det viktiga är att inte ge sig tid åt att tveka, då blir det jobbigare. Det var en rutt vi hade, så det var inte direkt så man kunde låta bli att hoppa, ner måste man! Dessutom hade vi kö bakom oss så det gav en lite press. När jag väl hoppade så kändes det som en evighet innan jag var nere i vattnet, jag hann tänka på hur mycket som helst och funderade på om jag inte skulle känna vattnet snart. Sen kände jag det och det känns som en evighet innan man kommer upp till ytan igen. Men gud vilken härlig känsla! Efter det hoppet så närmade vi oss det högsta, 12 meters hoppet. Där fanns det ett alternativ att hoppa från 8 istället. Jag erkänner att jag tänkte ta det istället, men som Evelina sa "Du har ju betalat för detta nu Erika", och jag tyckte hon hade en poäng, så jag vek av mot 12an. Jag skakade lätt innan jag skulle hoppa och titta frågande på Matilda, 'varför utsätter vi oss för det här'? Hon skrattade och skakade på huvudet. Jag tvekade inte länge när jag stod däruppe då jag hade vetskapen om att jag klarade 8an så kände jag mig lite bättre till mods. Jag hoppade med armarna i kors vilande på mina axlar och fötterna omlott. På 8an så korsade jag inte fötterna och precis när jag kom i vattnet så drogs benen isär med en kraft, det gjorde inte ont eller så men lite obehagligt. Jag nöp även min näsa så jag inte skulle få in 10 liter vatten, samma sak hände när jag kom i vattnet, fast inte med benen utan handen bara slets bort från min näsa av all kraft.

Guiderna pekar vilken riktning man ska hoppa, tar man en annan riktning så kan det sluta i katastrof. 12an var härlig när man väl var i luften ;) Men även känslan då kroppen plumsar i vattnet.

Mot 19 tiden på kvällen var vi färdiga med äventyren, ni kan tro vi var trötta. Måndagen var horribel, vi alla hade ont överallt, nacke, armar, lår, mage, rumpa - you name it. Idag är det onsdag och träningsvärken känns fortfarande i benen. Dessutom har jag skrapsår på knäna samt blåmärken och myggbett.

Här klättrade vi ner i grottan


Här är vi alla nere





Ett hopp!

Så såg det ut när man åker kana, vi åkte även på det andra hållet med fötterna först. Evelina kör all in, men fick en lättare whiplash när hon kom i vattnet


Här skulle vi hoppa tillsammans, de andra tjuvstartade, jag är den närmast som står kvar på land.


Här hoppar jag ett av de lite högre hoppen

Matilda och jag i plurret

Jag flyter på :)


Inne i en grotta