Erika Schwerin

Det gick alldeles utmärkt på stationen i torsdags kväll. Vi hade ögon och öron öppna, men jag kände mig inte ens utsatt där och inget hände, så det var bra. Vi placerade oss i bussen som lämnade i tid, vilket är högst ovanligt och vi var rent ut sagt chockade när vi såg på klockan när bussen började rulla. Åtta timmar senare rullade vi fram på centralstationen i Durban. Jag hade ringt backpacker-hotellet innan om att vi behövde någon som kunde hämta oss. Självklart fanns det ingen där för oss när vi anlände. Men jag ringde dit och drygt en halvtimme senare var någon där. När vi kom fram till vandrarhemmet så visste hon inte något om vår bokning. Jag och Anne himlade med ögonen, för sånt här är ganska väntat, inget funkar som det ska här. Men det var inga problem, allt löste sig.

Vi gick ner till stranden, hon var bara 8 på morgonen, och det var ganska kyligt och molnigt. Vi gick och tittade upp mot himlen med jämna mellanrum och hoppades på att solen skulle dyka upp. Runt 10 kom den fram och molnen var borta. Så var vädret under resten av vår vistelse.

Vi mer eller mindre sprang ner till stranden, sjukt desperata efter en solbränna. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet så hände det grejor. Min radar som har varit totalt avslagen i Joburg där det inte finns en enda snygg kille började plötsligt vakna till, den accelererade och gick till slut på högvarv. Jag talar om surfarkillar! Jag har hört talas om fenomenet innan, men tog det med en nypa salt. Oj oj oj, vi befann oss i paradiset. Överallt fanns dem. De var solbrända, gick i bara badshorts med rufsigt strandhår och var otroligt snygga. Vi tjejer gick som på moln.

Ingen av oss innan hade bott på ett riktigt backpacker hostel innan, så riktiga nybörjare var vi. Anne och jag hade i alla fall köpt varsin ryggsäck och var ganska stolta över det. Dock var det ingen sån stor utan en liten lagom storlek, 35 liter för att vara exakt. Vi var inte riktigt mogna för den stora. Vi får ta allt i baby-steps. Och på tal om det så skilde vi oss från äkta backpacker på en rad punkter. På kvällen svidade vi om till våra klänningar och högklackar, medan de andra stannade kvar och spelade biljard eller något liknande. Vi gick ut och åt på lite bättre restauranger varje måltid, medan de andra lagade egen mat i det gemensamma köket. Men som sagt, vi kan ju inte bli backpackers över en natt!

Men backpacker livet var inte så farligt som jag trodde. Jag kan nog klara av det ganska fint! Till min förvåning så gillade jag det till och med. Vem vet, jag kanske blir en äkta backpacker en dag?

På kvällarna var det nattlivet som gällde, där pulsen var hög. Som stad gillar jag Durban mycket mer än Johannesburg. Kanske har det att göra med havet lite. Så fort jag fick syn på Indiska oceanen så drog jag en suck av lättnad, en frihetskänsla. Jag mår verkligen inte bra av att vara borta från havet länge. Och om ni då undrar hur jag klarar mig i Jönköping så får jag de känslorna från Vättern, trots det är en sjö. Durban är ingen vacker stad direkt, men den känns betydligt lugnare när det gäller kriminalitet än Joburg.

Vi träffade en del killar när vi var ute som undrade vart vi kom ifrån. Sverige och Holland var det inga problem med. Men när det kom till Island, som Margret (Maggie) och Margret kommer ifrån, så tittade alla frågande på oss och fällde någon kommentar i stil med, "Är det inte väldigt mycket is där?" Till slut blev vi trötta på kommentarerna och att behöva förklara hur Island är som ett land, så vi började driva med dem. Vi lurade i ett gäng, att ja det är sant att de sitter och festar i igloos och att landet mest består av is. Vi hade väldigt kul åt detta.

Några timmar tidigare hade "Maggisarna" fått reda på att ännu en bank hade gått i konkurs där hemma. Men de ryckte lite på axlarna och sa att det var ju skönt att de befann sig här istället.

Vi snittade ungefär 3-4 timmars sömn per natt. Det var till att vara på stranden vid 10, där vi mest låg och tog igen oss. Vågorna var kraftiga men vi beslöt oss ändå för att svalka oss. Herregud efter två minuter var man helt slut. Det blev till att dyka under vågorna hela tiden, upp för att kippa efter andan, sen kom nästa våg igen. Så det blev inga långa bad direkt. Vi skulle ge oss på att surfa, men planering och Sydafrika går inte ihop, så vi lyckades inte få till en tid med en instruktör. Men det kommer fler tillfällen. Jag vet inte om jag blev så besviken direkt, man ser ganska liten och hjälplös ut i de stora vågorna.

Det fanns inte så mycket sevärdheter i Durban, vilket passade oss bra då vi kunde dega på stranden med gott samvete. Islänningarna och Anne brände sig rejält, de var nästan genomskinliga innan så det var inte så konstigt. Jag klarade mig bra. Vi hade en Durban-Kenny som körde runt oss dit vi ville. (Kenny är vår chaufför i Joburg som vi ringer när vi ska någonstans). Han i Durban var lite dyrare än vår vanliga Kenny, men ska inte klaga, en halvtimmes bilfärd för ca 130 kr. Bussen var ett skämt, 350 kr tur och retur, totalt 16 timmars bussfärd, lite skillnad från Swebus därhemma.

Ska försöka ta igen min förlorade sömn de två närmaste dagarna. Sen ska jag möta mamma på flygplatsen. Ska bli hur kul som helst. Är lite orolig över att vi ska köra i vänstertrafik för första gången. Som gående har jag vant mig att titta åt höger först och det sker till och med automatiskt för det mesta. Men det sitter inte hundra än. Så det ska bli intressant med bilkörningen. Vi får helt enkelt hjälpas åt att tänka tvärtom.