Erika Schwerin

Jag har haft en otroligt äventyrsfylld helg. Den bästa helgen på länge. Det tog 9 timmar med bilen varav 2,5 timme var enbart serpentinvägar fylld med stenar och gropar, det var en skumpig resa. Vi var på väg mot Lesotho som är ett land som är omringat av Sydafrika. Vi körde en bra bit in i landet till en stad som heter Semonkong. Det var bara jag och Anne. Vi körde förbi många vinkande och pekande barn, en del hyddor, men mestadels var det totalt öde. Vi började bli lite oroliga om vi ens skulle ha elektricitet på lodgen. Det hade vi, fram till 22 på kvällen. Lodgen bestod av små runda hyddor, samma som vi hade kört förbi på vägen dit. På kvällen tände personalen en brasa i vårt rum, annars hade det varit väldigt kallt. Lesotho ligger på ca 2000-3000 meters höjd och på vintrarna brukar det till och med komma snö. Anne och jag hade packat med många tjocka tröjor. Vi hade tur med vädret, det var bara nollgradigt på nätterna men på dagen blev det 20 grader varmt.

Vi var trötta efter bilfärden och la oss redan nio på fredagskvällen. Natten innan i Joburg så hade vi blivit väckta av en onykter kille som knackade på våra dörrar och störde sig. Vi skulle upp 04 så det blev inte mycket sömn den natten.

Vi gick upp tidigt och hade vår träning inför abseilingen. För er som inte vet så är det "nedklättring/nedfirande" från ett berg. I Lesotho så finns det längsta kommersiella abseil berget som även finns med i Guiness rekord bok. Så vi var ju bara tvungna att testa det. 204 meter är det man ska ta sig ner och man "klättrar" längs med ett vattenfall. Otroligt vackert var det. På morgonen så fick vi en chans att vänja oss vid utrustningen och provklättra på ett litet berg som var 25 meter högt. Tre gånger fick vi testa.

Nästa projekt var att hoppa på hästarna och rida ut mot vattenfallet där vi skulle göra abseilingen. Jag har inte suttit på en häst på drygt 10 år, men när jag väl satt där kändes det som igår som jag red sist. Hästarna där var lite annorlunda än hästarna hemma på ridskolan. Jag fick självklart Lesothos lataste häst. Den tvärstannade ibland och vägrade fortsätta. Och när den väl skrittade så gick det väldigt långsamt. Jag fick ett "ridspö" av guiden som bestod av en lång smal pinne. Jag piskade på och det kändes som om jag misshandlade hästen, men den rörde sig inte ur fläcken. Vår guide manade på hästen och piskade, då rörde hon sig. Annes häst var rask men den stannade och käkade gräs var 3e minut och väntade in mig och guiden.

Efter ca en timme ridandes mitt i ingenstans så klev vi av hästarna och började promenera till vattenfallet.

På med selar, regnjacka och handskar. Jag var först ut och precis när jag stod vid kanten och såg vattenfallet forsa nedåt 204 meter så fick jag en rejäl adrenalin kick. Jaha, då var det bara att gå ner då. Emellanåt stannade jag till och tittade ner, 204 meter låter kanske inte så mycket, men när man hänger nedför ett stup i lite rep så känns det ganska högt. 18 minuter senare var jag nere. Blöt var jag med av vattenfallet som stänkte. Det var otroligt häftigt, men jobbigt för armarna då man får mata repen för att komma ner.

Sen var det dags för Anne, 19 minuter senare var hon nere och lika glad!

Sen började det jobbiga - att klättra upp. Inte lika kul. Vi fick gå i serpentiner då det är så brant, det tog drygt en timme innan vi var uppe. Sista biten så sken solen på oss och det blev ganska svettigt. Väl uppe på toppen igen så hade Anne och jag lite fika som vi hade fått med oss från Lodgen. Så där satt vi mitt på gräset och åt macka med hästarna betandes bredvid oss. Otroligt mysigt!

Sen var det upp på hästen igen, jag fick byta min häst mot guidens häst då jag inte fick någon pli på min. Den var snabbare. Annes häst fortsatte att käka vid varje tillfälle som gavs. Markytan vi red på bestod av många stora stenar som såg ganska obekvämt ut för hästarna. Så guiden tog oss till plan mark där vi kunde galoppera. Oh harregud vilken känsla. Det finns inget bättre, hela jag var ett enda stort leende, ni skulle ha sett mig. Jag höll tyglarna i ena handen och piskan i andra och manade på och skrek "hiiiiyyaaa". Vi var omringade av berg och hade en enda stor gräsmatta framför oss, den frihetskänslan är oslagbar. Lesotho är ett otroligt vackert land, och att uppleva naturen på en häst är det bästa möjliga. Anne och jag tyckte det kändes som om vi var i Himalaya. Transportmedlet i Lesotho är häst! Emellanåt kändes det som jag var i Arn filmerna då invånarna rider runt med filtar/skynken över sig och allt är täckt utom ögonen på vissa. Såg lite småläskigt ut när man bara ser två mörka ögon stirra på en.

Vi bad om en längre rutt hemåt, så guiden tog oss över olika berg och åar. Till slut kom vi fram till Semonkong city som består av en liten grusväg med några affärer. Charmigt!

Väl hemma på lodgen så fick vi äta Lesotho bröd- phaphatha, samp som är en variant av pap, fast de blev väldigt förolämpade när jag sa det. Samp är dock mycket godare än pap, krämigare! Och så drack vi deras lokala öl som heter Maluti som tydligen inte går att få tag i någon annanstans. Det smakade öl!

På kvällen blev det lite biljard och jägermeister.

Sen var det hemfärd på söndag morgon. Helgen var helt fantastisk, den bästa hittills!