Erika Schwerin

-Ja kärt barn har många namn.

Vilken underbar stad!!! Otroligt vackra och gamla byggnader. Härlig stämning med musik och glada människor. Ja Mexico city var helt klart över förväntan. Varför pluggar jag i Monterrey? Det är ju i Mexico City jag ska vara kom jag fram till. Å andra sidan känner man sig lite tryggare i Monterrey, förutom när det gäller polisen. Det enda jag är vaksam över/rädd för i Monterrey är just polisen. Men i D.F var de hur snälla som helst. De hade hur många tillfällen som helst att ta pengar av oss, men avstod. Tack tack!

Strax utanför Monterrey, det är vi och vägen!

Vi hyrde en stor fet Chrysler suburbian som skulle ta oss till D.F. Det var jag, Viktor, Daniel, Sebastian och Mikael, även kallade Biktor, Snickarn, Wippan och Blomkvist. Det var även en annan bil där det var 3 tjejer varav en svenska, en aussie och en canadensare, samt en mexare som körde. Men vi såg inte mycket av dem på resan, det blev ganska uppdelat på bilarna. Vi turades om att köra de 100 milen ner till D.F. Vi alla hamnade i några nära-döden-upplevelser. Mexicos körsätt skiljer sig något från det svenska systemet som ni säkert vet. Det gäller att glömma alla regler som finns och bara fokusera på att nå sitt mål levande. För övrigt så älskar jag Mexicos körsätt, sjukt härligt och spännande.

Vår bil! Även kallad rymdskeppet och enterprise

På motorvägar så kan de sätta upp hastighetsskyltar som visar 40, 60, 80 och ibland 110. Det kan vara samma väg där de variera lite. Ingen kör självklart så sakta, ingen normal människa hade hållit 40 km/h på en motorväg mitt i ingenstans. Oftast så körde vi dubbelt så snabbt och ibland trippelt. Ibland när det är 4-filigt så kan helt plötsligt de två yttersta filerna försvinna. Detta fick vi erfara på ett läskigt sätt. Daniel körde, det var mörkt och han låg i yttre vänsterfilen. Han brummade på i ca 140 km, helt plötsligt ser vi vägen tar slut och vi närmar oss ett djupt dike. PANIK. Till höger om oss kör en långtradare, i samma sekund som Daniel väjer så väjer även lastbilen som ser vad vi håller på med. Vi var så himla nära att köra ner i det diket, och då hade vi varit pannkaka nu. Vi alla fick upp rejäl puls och det tog ett tag innan chocken hade lagt sig. När Wippan körde så missade han ett rödljus och missade att bromsa innan ett gupp som vi flög över. Dessutom drog vi på 140 på en 60 väg (där 60 är en väldigt orimlig hastighet) polisen stod där med laser och vi tänkte att där var vi körda. Men inget hände.

Vi kom fram hela, utan att behöva muta en enda polis! Ganska bra jobbat. Väl framme så körde vi till Santa Fe som är ett finare område där Sebastians mexikanska flickvän Erika bodde. Vi var framme strax efter midnatt och satt uppe och pratade hemma hos henne. Vi alla fick sova över där den natten. Morgonen därpå skulle vi in till Mexico City, det var då det var min tur att köra.. Ja lika bra att bli rejält prövad tänkte jag och hoppade in i rymdskeppet som vi kallade vår bil. Det känns som man svävar fram när man kör nämligen.

Jag skulle följa efter Erika och även den andra bilen med tjejerna och mexaren. Att köra 3 bilar i led i Mexico City är inte det bästa. Det kommer bilar från alla håll och kanter som vill tränga sig före. Tack vare att man satt så högt upp i vår bil så underlättade det lite att följa efter. Det blev självklart äkta mexikansk körning som skulle ha varit totalt oacceptabel i Sverige. Jag kom in i det ganska snabbt och trivdes bra. Vi yrade omkring i centrum och hittade till slut ett ställe att bo på. Vi hade först tänkt att bo på hostel men de hade inga parkeringar tillräckligt stora för vår bil så det fick bli Holiday Inn, det är visserligen sjukt billigt att bo på hotell här så det var rätt skönt att vi valde det ändå.

City

Vi började med att åka upp högst upp i hotellet där de hade en terrass med utsikt över torget som heter Zocalo. Vi avnjöt en lunch (jag och grabbarna) och beställde in lite skumpa för att fira att resan hade gått bra. Jag fick även en komplimang av mitt körsätt: ”imponerande och med bra attityd”, ja det får vi tacka pappa för som jag har fått mitt körsätt från.

Daniel och Viktor på takterassen på Holiday Inn

Efter vår lunch så hoppade vi på en turist buss som körde runt oss i staden. Vi hoppade av och gick på Antropologiska museet. På kvällen tog Erika oss till Mexico citys hetaste nattklubb, Sens. Den låg i Santa Fe som är det fina området. Vi fick inte ta med oss kamera in för det fanns så många kändisar där inne, ja men hallå? Inte vet vi hur dem ser ut?! Men den kommentaren funkade visst inte. Sen konfiskerade dem mina tuggummin som jag hade i väskan med, vet inte varför, de kanske var rädda för att jag skulle smeta ut det på en soffa eller något. Det var en bra nattklubb, men inget speciellt märkvärdigt. Dock var vi inte i säng förrän 06.00

Jag och Sima på turistbussen

Dagen därpå blev därmed lite segstartad men vi tog genom oss några museer. Det var jag Viktor och Mikael, vi skulle först ta taxi till konstnären Frida Kahlos hus, men det var totalt trafikstopp då de hade något cykellopp. Så vi gick mot tunnelbanan. Det kostar endast 2 pesos, alltså 1 svensk krona, det är ju galet, lönt å betala?! Det var lite småläskigt för alla glodde på oss jag greppade handväskan lite hårdare. Vi blev bokstavligen intryckta i tunnelbanan, först kom inte Mikael med, sen fick han in sin arm, sen kroppen, sen till sist ryggsäcken. Dörrarna bara mosade på. Det var otroligt trångt, hade man haft klaustrofobi så hade man definitivt varit avliden nu. Efter två stationer så bytte vi linje och den var mindre packad, lite skönare.

Frida Kahlos hus var väldigt vackert med många starka färger, samt en idyllisk trädgård. Frida var en känd konstnär som ofta målade sitt eget porträtt och förskönade inte dem direkt. Den egentliga orsaken varför jag ville dit var för att i somras var jag i Trosa hos farfar och Birgitta där Birgitta visade mig en bok om Fridas målningar. Birgitta rekommenderade mig att gå till museet vilket jag inte ångrar. Några kvarter bort så låg Leon Trotskys hus som även idag är museum. Leon en gammal rysk ledare som flydde till Mexico, bodde i ett enkelt hem också med en idyllisk trädgård. Man fick se kulhål i väggarna där de hade försökt skjuta Leon.

Fridas färgglada hus!

Vi tog turistbussen hem och var ganska trötta. Mikael skulle snabbt ut på en shoppingrunda. Han skulle vara tillbaka inom en timme för vi skulle gå och käka då. En och en halvtimme dök han upp och ursäktade sig för det tog tid. Han hade hört skottlossning och polisbilar kom från ingenstans och spärrade av vägen där han gick och folket fick inte lämna på en halvtimme. Det var en duglig ursäkt tyckte jag.

På kvällen gick vi (jag och grabbarna igen) ut och käkade på en underbar restaurang. Det var bra service (vi fick maten samtidigt och de tog inte undan tallrikarna förrän alla var klara, underbart att för en gångs skull uppleva det i Mexico). Maten och vinet var underbart. Lite halvt trötta började vi promenera för att hitta ett ölhak. Vi stötte på en reggae bar där vi lyssnade till chill musik, tittade på folket med sina dreads och tog någon öl.

På söndagen så körde vi mot Pyramiderna. Det var Solen och Månens pyramider som är 2a och 3e högst i världen (Cheops i Egypten är störst). Vi hade lite problem med att hitta dit, men vi visste vi skulle österut och vår underbara bil hade en kompass i sig och vi följde den. Vi var först lite vilse i ett getto och kände inte för att stanna för att fråga om vägen, men tack vara kompassen så fann vi den till slut.

Solens pyramid, världens näst högsta, men högsta i Mexico

Viktor, Sebastian och Mikael på månens pyramid

Uppe på månens pyramid (så långt det gick komma) med utsikt över Solens pyramid

Pyramider tycker jag är ett lustigt koncept för övrigt… Vi klättrade upp för dem, fast månens kunde man bara gå halvvägs upp på då det var avspärrat för ”investigacion”. Det kryllade av turister!

Efter det körde vi tillbaks mot Monterrey. När vi närmade oss så var vi på helspänn då poliserna inte är kloka kring Tec (skolområdet). Vi körde förbi några andra studenter som hade blivit stoppade. Vi klarade oss tack och lov. Vad jag menar är att polisen kan stoppa vem som helst utan en anledning, de vill bara ha pengar, annars hotar dem med att köra en till fängelse, men det gör de aldrig för de kan ju inte det då vi ingen har gjort något fel. Så vad dem gör är att de tar in människor i bilen, kör runt i oftast 1-3 timmar, mest för att skrämmas. Sen släpper dem människorna och kräver pengar. De alltså försöker först råna en, funkar inte det så kidnappar dem en. De är inte kloka någonstans.

Detta blev ett långt inlägg men måste bara skriva en sak till. Jag fick ut en 2000 pesos sedel från bankomaten precis innan jag for till Mexico City. När jag väl skulle använda den så nekade alla mig och sa att de inte hade växel. Sablans u-land som inte kan hantera höga valörer, det är inte ens så högt, det motsvarar 1000 SEK. Så när jag kom tillbaks till Monterrey så gick jag till banken och bad dem växla den till lägre valörer. De sa att sedeln inte finns längre och att den är endast värd 2 pesos idag. Eh jaha, det var ju lite rip-off tänkte jag för det har dragits pengar på mitt konto. Så de skickade mig till Banco de Mexico nere i city, men hon sa att där kommer de minsann inte hjälpa mig. De är inte särskilt service-minded här.. Men jag sket i det och begav mig dit i alla fall. Banken hade både bytt namn och plats, (ingen koll som vanligt har dem här), hittade den till slut med lite hjälp. Jag hade med mig Mikael som hjälpte mig att översätta vad de sa. De bara skrattade och tittade på sedeln. Jag började bli lite irriterad och sa till Mikael att säga till dem att jag bara vill ha mina pengar för tusan. De skickade mig vidare till en annan bank, också typiskt Mexico, bara skicka vidare problemen. Den banken ville också skicka vidare mig, då fick jag nog och höjde rösten och sa nu skickar ni inte vidare mig längre, nu får det vara nog och ni får faktiskt hjälpa mig med det här. Det hjälpte visst. Satt där i 1 ½ timme. De tjatade om bankomat kvittot vilket jag sällan printar ut. Hon kunde ingen engelska och jag såg mest ut som ett levande frågetecken när hon frågade mig. Hennes kollega kunde 3 ord engelska, med hjälp av henne så lyckades jag kommunicera med dem. De ville veta vilken tidpunkt jag tog ut pengarna. Jag satt säkert 5 minuter och stirrade in i väggen och tänkte när det var. Till slut kom jag på det. I alla fall, det slutade med att jag fick 200 pesos, tydligen var det den summan den hade ersatt. Kände mig helt plötsligt lite fattigare…

Summan av kardemumman, det var en riktigt bra helg. Nu ser jag fram emot på lördag, då är det konsert, Kings of Leon here we come!!!