Erika Schwerin

Efter mer än tusen mils resa från Stockholm via London nådde jag äntligen min destination Johannesburg. Det var en lugn och bra flygresa men trots det blev det inte många timmars sömn. Planet landade 30 minuter före tidtabell och immigrations gick snabbt och smidigt. Efter en stunds väntande dök en solbränd Erika upp med en stor resväska. Vi hämtade ut vår hyrbil, en vit, nästan ny Hyundai. Jag var alldeles vimmelkantig efter den långa resan så Erika satte sig bakom ratten. Det är vänstertrafik i Sydafrika och bilarna är högerstyrda. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun. Man ska växla med vänsterhanden och köra om på bilarnas högra sida. Vid första svängen blev det vindrutetorkarna som sattes igång i stället för blinkers. De sitter på motsatt sida på bilarna här. Men allt gick bra.

Förmiddagstrafiken kring Johannesburg var ganska hektisk. Efter nästan tre timmars körning kom vi fram till Pilanesberg där vi skulle ha vår safari. Första safarin blev en fyra och en halv timmes upplevelse. Mot slutet var det kallare än vad vi hade förväntat oss. Vi såg tre av "The big 5", så det var en lyckad safari. Efter middagen somnade vi ovaggade.

Tidig väckning morgonen därpå och en ny safaritur, om något ännu kallare. Nu fick vi se flera giraffer. Det är mitt favoritdjur! De betar fridfullt från träden och tittar förstrött på sin omgivning. De kallas bushens modeller med sina långa ben och ögonfransar. Det var många intryck och det kändes som tiden stod stilla. Efter två dagar körde vi tillbaka till Johannesburg för att ta flyget till Kapstaden.

Kram Maj

Det gick alldeles utmärkt på stationen i torsdags kväll. Vi hade ögon och öron öppna, men jag kände mig inte ens utsatt där och inget hände, så det var bra. Vi placerade oss i bussen som lämnade i tid, vilket är högst ovanligt och vi var rent ut sagt chockade när vi såg på klockan när bussen började rulla. Åtta timmar senare rullade vi fram på centralstationen i Durban. Jag hade ringt backpacker-hotellet innan om att vi behövde någon som kunde hämta oss. Självklart fanns det ingen där för oss när vi anlände. Men jag ringde dit och drygt en halvtimme senare var någon där. När vi kom fram till vandrarhemmet så visste hon inte något om vår bokning. Jag och Anne himlade med ögonen, för sånt här är ganska väntat, inget funkar som det ska här. Men det var inga problem, allt löste sig.

Vi gick ner till stranden, hon var bara 8 på morgonen, och det var ganska kyligt och molnigt. Vi gick och tittade upp mot himlen med jämna mellanrum och hoppades på att solen skulle dyka upp. Runt 10 kom den fram och molnen var borta. Så var vädret under resten av vår vistelse.

Vi mer eller mindre sprang ner till stranden, sjukt desperata efter en solbränna. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet så hände det grejor. Min radar som har varit totalt avslagen i Joburg där det inte finns en enda snygg kille började plötsligt vakna till, den accelererade och gick till slut på högvarv. Jag talar om surfarkillar! Jag har hört talas om fenomenet innan, men tog det med en nypa salt. Oj oj oj, vi befann oss i paradiset. Överallt fanns dem. De var solbrända, gick i bara badshorts med rufsigt strandhår och var otroligt snygga. Vi tjejer gick som på moln.

Ingen av oss innan hade bott på ett riktigt backpacker hostel innan, så riktiga nybörjare var vi. Anne och jag hade i alla fall köpt varsin ryggsäck och var ganska stolta över det. Dock var det ingen sån stor utan en liten lagom storlek, 35 liter för att vara exakt. Vi var inte riktigt mogna för den stora. Vi får ta allt i baby-steps. Och på tal om det så skilde vi oss från äkta backpacker på en rad punkter. På kvällen svidade vi om till våra klänningar och högklackar, medan de andra stannade kvar och spelade biljard eller något liknande. Vi gick ut och åt på lite bättre restauranger varje måltid, medan de andra lagade egen mat i det gemensamma köket. Men som sagt, vi kan ju inte bli backpackers över en natt!

Men backpacker livet var inte så farligt som jag trodde. Jag kan nog klara av det ganska fint! Till min förvåning så gillade jag det till och med. Vem vet, jag kanske blir en äkta backpacker en dag?

På kvällarna var det nattlivet som gällde, där pulsen var hög. Som stad gillar jag Durban mycket mer än Johannesburg. Kanske har det att göra med havet lite. Så fort jag fick syn på Indiska oceanen så drog jag en suck av lättnad, en frihetskänsla. Jag mår verkligen inte bra av att vara borta från havet länge. Och om ni då undrar hur jag klarar mig i Jönköping så får jag de känslorna från Vättern, trots det är en sjö. Durban är ingen vacker stad direkt, men den känns betydligt lugnare när det gäller kriminalitet än Joburg.

Vi träffade en del killar när vi var ute som undrade vart vi kom ifrån. Sverige och Holland var det inga problem med. Men när det kom till Island, som Margret (Maggie) och Margret kommer ifrån, så tittade alla frågande på oss och fällde någon kommentar i stil med, "Är det inte väldigt mycket is där?" Till slut blev vi trötta på kommentarerna och att behöva förklara hur Island är som ett land, så vi började driva med dem. Vi lurade i ett gäng, att ja det är sant att de sitter och festar i igloos och att landet mest består av is. Vi hade väldigt kul åt detta.

Några timmar tidigare hade "Maggisarna" fått reda på att ännu en bank hade gått i konkurs där hemma. Men de ryckte lite på axlarna och sa att det var ju skönt att de befann sig här istället.

Vi snittade ungefär 3-4 timmars sömn per natt. Det var till att vara på stranden vid 10, där vi mest låg och tog igen oss. Vågorna var kraftiga men vi beslöt oss ändå för att svalka oss. Herregud efter två minuter var man helt slut. Det blev till att dyka under vågorna hela tiden, upp för att kippa efter andan, sen kom nästa våg igen. Så det blev inga långa bad direkt. Vi skulle ge oss på att surfa, men planering och Sydafrika går inte ihop, så vi lyckades inte få till en tid med en instruktör. Men det kommer fler tillfällen. Jag vet inte om jag blev så besviken direkt, man ser ganska liten och hjälplös ut i de stora vågorna.

Det fanns inte så mycket sevärdheter i Durban, vilket passade oss bra då vi kunde dega på stranden med gott samvete. Islänningarna och Anne brände sig rejält, de var nästan genomskinliga innan så det var inte så konstigt. Jag klarade mig bra. Vi hade en Durban-Kenny som körde runt oss dit vi ville. (Kenny är vår chaufför i Joburg som vi ringer när vi ska någonstans). Han i Durban var lite dyrare än vår vanliga Kenny, men ska inte klaga, en halvtimmes bilfärd för ca 130 kr. Bussen var ett skämt, 350 kr tur och retur, totalt 16 timmars bussfärd, lite skillnad från Swebus därhemma.

Ska försöka ta igen min förlorade sömn de två närmaste dagarna. Sen ska jag möta mamma på flygplatsen. Ska bli hur kul som helst. Är lite orolig över att vi ska köra i vänstertrafik för första gången. Som gående har jag vant mig att titta åt höger först och det sker till och med automatiskt för det mesta. Men det sitter inte hundra än. Så det ska bli intressant med bilkörningen. Vi får helt enkelt hjälpas åt att tänka tvärtom.

Kickboxningen och Jiu-Jitsun börjar ta sig. Anne och jag lär oss nya knep och får mer blåmärken. Vi har nu införskaffat oss munskydd, alltså en plastgrej man kör in i munnen så tänderna inte slås ut när vi boxas. Anne och jag skrattar mest åt hur vi ser ut när vi har de i munnen (de tar ganska stor plats) och vi känner oss ganska manliga. Så när vi kommer hem brukar vi måla naglarna eller kolla på gossip girl så vi får tillbaka våra feminina sidor.

Vi såg en dvd igår som vi fick av vår tränare för att se hur proffs gör. Den hette UFC som är olika grenar av karate, kickboxning, sumo, jiu jitsu etc som möter varandra. Å gissa vem som vann hela tiden? Jiu jitsu killen. Den brasilianska varianten som vi tränar är ganska ung och grundaren till det dog bara för några år sen. Numera är det hans söner som är proffs på det, å det var dem vi tittade på. Det roliga var att vi såg knep som vi har själva lärt oss på träningen, dock är de ju lite smidigare och snabbare. Men kul! Vi tittade på den med Michael och Andreas och drack öl, Anne och jag känner att vi långsamt men säkert förvandlas till män. Inte bra!
Så i helgen ska vi till Durban, en stad som ligger vid kusten av Indiska Oceanen å vi ska bara ligga på stranden och sen försöka hinna med lite shopping. En tjejhelg helt enkelt. Nu hoppas vi på fint väder bara. Vi ska åka ikväll med buss och är framme 6 imorgon. Vi kommer att befinna oss på den farligaste platsen på den farligaste tidpunkten ikväll. Vi ska vara på centralstationen nere i "downtown" kl 22 då det är mörkt. Detta är ett stor NO-NO att göra egentligen. En normal vit afrikan hade inte ens haft tanken på att göra det, men de är å andra sidan lite väl rädda av sig. Så ikväll ska jag sudda bort min naivitet så vi kan klara oss bra. Kenny som är vår privata chaufför ska köra oss dit och se till att vi kommer på bussen utan konstigheter, vilket känns tryggt. Sen gäller det att bara hoppas på det bästa.

I natt sov jag dåligt, det var rejäl åska. Det låter inte alls som Europa har jag och Anne konstaterat. Det låter mer som en hel hjord av gnuer som springer på ett plåttak som är precis ovanför en. Otroligt högt buller är det.

Nu ska jag snart skriva femte och sista tentan (omgång ett). Och idag är det bara en vecka kvar tills mamma kommer, wiiiiieee!

Stora delar av Johannesburg blev strömlös under förra måndagen. Tydligen så sker det ett par gånger om året då det används för mycket ström här och till slut tar det slut. Det var tidig eftermiddag och vi fick höra att strömmen inte skulle komma tillbaka förrän sen eftermiddag dagen därpå. Så vi gick ner till Pick n pay och handlade stearinljus, vin och choklad (det är allt man behöver för att överleva). De hade generatorer så det gick bra att handla där.

Mörkret kom och vi satt hemma hos Timo med tända ljus och spelade skip-bo. En efter en slukade vi de goda sydafrikanska rödvinsflaskorna och då stoppade vi i stearinljusen i flasköppningen. Blev helt plötsligt en väldigt mysig kväll och vi alla var samlade. Strömmen slogs på senare på kvällen, men vi beslöt oss om att inte låtsas om det för då hade vi ingen ursäkt till att dricka vin en måndagskväll när vi borde plugga. Men den var bara på i en halvtimme sen dog allt igen. Morgonen efter när jag vaknade så hade vi ström igen.

Det har varit mycket i skolan och än är det inte över. Har haft två tentor, och har tre kvar inom de närmsta två veckorna, sen kommer mamma.

Även om jag blir frustrerad ibland på det långsamma tempot här, så har jag nog vant mig mer än jag trodde. Jag mailade iväg ett papper till skolan hemma i Jönköping för jag behövde en underskrift till ansökningen till Mexico. Hör och häpna, jag fick tillbaka det SAMMA dag. Jag blev rent ut sagt chockad och kom sen i extas. En helt underbar känsla att det gick så snabbt. Hade det varit här i Sydafrika hade det tagit kring en vecka, om man hade haft ork att påminna dem varje dag.

Jag började få nog med att inget hände med mitt Internet så jag tog i med hårdhandskarna. Efter en veckas intensivt "piskande" så har jag lyckats få Internet nu. Med piskande menar jag att jag har gått upp till deras kontor varje dag i en vecka och sagt att de måste fixa mitt Internet. Någon gång var inte rätt person där, för självklart finns det bara en person man kan prata med, de andra sysslar med "något annat", då lämnade jag ett skriftligt meddelande. På fredagen när jag kom upp var de nog riktigt trött på att se mig, de är nog inte vana vid att sydafrikaner gör såhär. Men det var precis min strategi. Till slut på fredagen så kom det ner en kille här. Han säger att han ska stänga av Internet för vi inte har betalat något. Det visar sig att efter en dryg månad som jag har drivit detta så tycker de att det är dags att säga att vi måste betala nu. Innan har de sagt att vi inte behöver det. Det är också väldigt typiskt sydafrikanskt, ingen vet något, alla säger olika, ingen kommunicerar och många är extremt inkompetenta. Så snabbt iväg för att hämta en blankett, sen iväg till "finance department" på skolan, stå i kö igen, betala, och upp igen till kontoret. Då hade vi tydligen inte betalat in en startavgift på 300 Rand, det framgick inte. Jag hade nu med mig 4 andra griniga européer, hon såg vår frustration och sa, att vi nog kunde slippa betala det. (Hon vågade nog inget annat). En timme senare hade vi Internet. De andra som hade haft det innan, de blev avstängda med nämligen.

Som precis allt annat som är långsamt, så går de väldigt långsamt med här. Och ni som känner mig, det är inte min kopp med kaffe. Jag går alltid raskt, oavsett vart jag ska. Men det är omöjligt här, för jag kommer inte fram, för de går långsamt och de går i klungor så det är svårt att passera. Med andra ord jag tvingas gå långsamt, så numera går jag långsamt fast jag inte behöver det, alltså då det är inga hinder framför mig. -Ännu en anpassning.

När vi går till Pick n Pay, (matvaruaffär) så brukar jag oftast betala med mitt kort, då jag inte vill gå runt med kontanter här. Mitt kort har chip, så det går inte att dra det som vanliga kort, utan man måste stoppa in det i maskinen, (som hemma). Detta är ett stort problem för sydafrikanerna. De har den rätta maskinen för det, men inte i alla kassor. Jag lärde mig ganska snabbt att det tog tid för dem att hämta maskinen. Så, så fort jag kommer fram till kassan säger jag att jag ska betala med chipkort (så de kan be den som packar ner varorna kan hämta den). Men det som händer är, jag säger att jag ska betala med chipkortet, de tittar lite på mig och fortsätter att scanna in varorna. När alla varor är inscannade, DÅ trycker hon på en knapp som gör att det tjuter ganska högt, en kollega kommer dit efter ca 1 minut. Hon säger att hon behöver chipmaskinen. Kollegan går tillbaka, kassörskan sitter med armarna i kors, och den som packar ner varorna står med armarna i kors, likaså jag!!! 3 minuter senare (de går långsamt) kommer kollegan tillbaka med maskinen och jag kan betala. Då har det alltid bildats en ganska lång kö bakom mig. Och vi alla har väntat i onödan. Effektivt va? (kan tilläggas att det alltid står 4-5 personer med armarna i kors mellan kassorna och utgången, (det vore ju dumt om dem skulle arbeta?!) Ojoj vad jag har blivit alldeles röd i huvudet av ilska och frustration. Nu har jag lärt mig ungefär vilka kassor det är som maskinen cirkulerar bland och köar numera bara där. Men det tar ändå tid.

Jag sa att jag ville ha en kulturkrock, men ibland blir krocken en enda stor krasch. Men tro mig, jag har lärt mig ett och annat. Mitt tålamod blir bättre och bättre.

Igår var vi på en afrikansk show. De sjöng och dansade traditionella och moderna danser. De skildrade de svartas historia, hur de kom till Joburg och upptäckte guld och fann sin tro i kyrkan osv. Väldigt bra show!

Idag har jag ont i varenda lite muskel från träningen och har blåmärken lite här och där. Jag och Anne är partners på självförsvarsdelen. Låt mig berätta lite om Anne. Hon är över 180 cm lång och hon består mest av två superlånga ben. När jag ska försöka slingra mig ur hennes grepp så har hon oftast överläge med hennes ben, de är överallt! Men jag finner mina knep och lyckas slita mig loss. Ibland är det till hennes nackdel så det jämnar ut sig.

 Felicia ringde mig häromdagen från Sverige, blev lite chockad. Det var kul att prata lite med henne. Hon sa med förundrande röst: "Är det afrikanska fåglar jag hör?" haha hon är rolig.

Nu ska jag plugga "industrial psychology", det handlar om psykologi på arbetsplatser.. det kan man säkert alltid få nytta av i livet.