Erika Schwerin

Fyra nya personer från Holland har anlänt. Tre killar och en tjej. Tjejen, Anne bor i vår länga som nu snart är full medan de tre herrarna bor en bit bort. Anne är väldigt utåtriktat och lätt att umgås med. Jag har haft en del i skolan i veckan, inklusive ett matte-test, kändes sådär. I torsdags var vi på Cool runnings igen, som jag kallar "Bob Marley-stället". Mot slutet av kvällen så skymtade jag städerskan, med sin scarf knuten om sitt huvud, dansa med sin kvast uppochned vänd till Bob Marleys stämma, så annorlunda =). Tidigare på kvällen var vi på en "Valentine's social". Det var vi och endast 20 personer till som minglade på innergården på ett av flickhemmen. De sålde lotter och jag köpte en mest för välgörenhets skull. Rätt vad det var så ropar de upp mitt nummer och mitt namn. "That's me" utropar jag och är alldeles hänförd över att jag vann, jag som aldrig vinner något. Mitt pris var en box med en parfym och en lotion av DKNY, rätt schysst. I torsdags var det endast 16 grader som var den kallaste dagen på många år under februari månad som en professor sa. Och det var kallt! Jämfört med vad det är i Sverige nu så vet jag att det inte är kallt, men när de andra dagarna har varit betydligt varmare så var det inte skönt. De flesta gick runt och beklagade sig över kylan. Det ska tilläggas att AC:n inne i föreläsningssalarna går på högvarv och det blev så kallt att min näsa började rinna, inte konstigt att många är förkylda.

Alla hjärtans dag kom och jag och Vanessa beslöt oss för att vi bara skulle unna oss själva hela dagen. Vi började med pedikyr och manikyr och sen shopping på det, en riktig tjejdag. På kvällen gick vi ut på en lite finare restaurang och åt god mat och drack Sangria. Sen begav vi oss hemåt till en fest.

Idag har det varit lugnt, gick bort till Melville och åt vår lunch som vi brukar göra varje söndag. Vi brukar avsluta dagen med en film på kvällen, går alltid filmer på tv-kanalerna här på söndagskvällarna.

Jag skypade med min vän Magdalena som nu befinner sig i Kanada på sin utlandstermin. Så lustigt att jämföra sina upplevelser. Hon har blivit så pass van vid kylan att -15 grader är okej att gå runt med leggings. Medan jag fryser ihjäl vid +16 grader.

Mamma har nu bokat resan hit och anländer den 26 mars. Ska bli väldigt kul! Vi ska dels besöka en nationalpark som ligger relativt nära Joburg och sen flyger vi till Kapstaden där vi ska göra turistaktiviteter och ha semester! Jag har lov från skolan då, så det passar utmärkt.

Helgen som kommer så ska jag och några andra utbytesstudenter åka till Swaziland. Det är ett eget kungadöme som ligger inne i Sydafrika. Så det blir som att besöka ett annat land i Sydafrika. Vi ska planera resan i närmare detalj imorgon. Vi ska bara vara borta över helgen, ska bli kul att upptäcka fler platser.

Tack för alla kommentarer, jag läser alla, jättekul att läsa =)

Ännu en sak jag håller på att vänja mig vid är att svarta människor är så otroligt högljudda, en normal ton i en konversation finns inte. Tänk då när man är i lunch-ruschen bland alla studenter, då gör det ont i mina små öron...

Skolan har dragit igång, än så länge känns det bra med kurserna. Har köpt gymkort med, skönt att komma igång lite, det finns mycket onyttig mat här.

Myggen fortsätter att bita mig, jag ser inte klok ut, det är inte de små betten heller, det svullnar upp rejält.

I lördags var det shopping på agendan med Vanessa. Därefter åkte vi till hennes kusin som bodde i de sämre/fattigare områden. Det blev till att låsa bildörren och veva upp fönstren, just för att jag är vit, när vi körde dit. Väl framme, så gick vi in på gården. Där fanns ett par svarta barn som blev överlyckliga över att se mig och stirrade, pekade och fnittrade. De är inte så vana vid att se vita människor, speciellt inte i deras hemtrakter. De som bodde där får kämpa för att ha råd till mat, och där kom jag med mina shoppingkassar, det kändes inte särskilt bra. Vanessas kusin bodde i ett litet rum som hade varit ett normalt svenskt barn-sovrum till storleken. Här hade hon vardagsrum, sovrum och kök allt i ett. Det var riktigt slitigt och lyhört. Vi hörde grannarna föra oväsen, de satt ute på sin tomt och drack alkohol vilket tydligen var en vana. Kusinen (har glömt hennes namn, de afrikanska namnen är inte lätta att komma ihåg eller uttala) hade en liten pojke. När vi kom dit där strax efter kl 17 så visste inte kusinen var sin son var. Han är någonstans ute och leker, sa hon. Pojken är fem år gammal och är ute själv på gatorna strax innan skymning. Vi blev bjudna på äkta sydafrikansk mat. Det bestod av en vit stor degklump (gjort av maizena mjöl(?)), små köttremsor och gröna blad, det var något i stil med spenat, fast det smakade inte så. Detta åt vi med fingrarna, det är så man gör fick jag lära mig. De erbjöd mig en sked men jag avböjde, man får ju ta seden dit man kommer. Har inte ätit med fingrarna sen jag var bebis, så det kändes lite konstigt. Men gott var det.

Söndagen var lugn, började dagen med att Michael erbjöd sig att göra pannkakor till frukost, mums! Senare strax efter lunchtid promenerade vi bort till Melville, ett litet område som ligger 20 minuters promenad från skolan. Där satt vi ute och åt en rejäl lunch. Hela helgen har varit solig, men det kom en dundrande åska senare på söndagskvällen. När det åskar här så åskar det rejält, man kan knappt föra en konversation när väl mullret kommer.

Har precis kommit hem från en föreläsning, med innehåll av ren matte, ja det är inte lätt alla gånger minsann, men föreläsaren är otroligt pedagogisk vilket underlättar.

Nu har jag massa plugg framför mig!

Adam och jag gjorde ett sista tappert försök att registrera oss i fredags, gick sådär. På onsdag ska vi till en av professorerna och fixa resten.

I fredags kväll åkte vi till en nattklubb som heter Manhattan. Riktigt bra var det, bra musik, schysst ställe, lite dyrare än andra men värt det. Vi hade så roligt att vi inte kom hem förrän klockan sex på morgonen. Därmed blev lördagen en lugn och stillsam dag och kvällen likaså med film och pizza.

Klockan 11 i morse hade vi bestämt med Kenny, vår taxi chaufför, att hämta oss för att visa oss Soweto. När vi hade stått ute och väntat till kl 12 gav vi upp. Kenny är bra men han är sydafrikan och därmed är inte tider så viktiga. Under tiden vi väntade hade jag ringt honom och sms:at utan framgång. Jag muttrade för mig själv att jag måste lära mig "the south african style" med tiderna. Ett par timmar senare ringde han och kunde hämta oss. Först körde vi till Apartheid museet. Vi gick genom det lite hastigt för att vi alla kommer att besöka det igen med nära och kära plus att det är mycket att ta in. Men det var inte så bra som jag hade förväntat mig. Det var mycket att läsa och visst det är ju då man lär sig men det fanns mindre att titta på. Tydligen så är det så på de flesta museum här mycket text och lite att titta på. Enligt Kenny så har inte sydafrikanerna förstått det här med turism. Som till exempel så körde vi och skulle titta på Nelson Mandelas hus, men det var under renovering så man kunde inte gå in. Renovering!!! De bygger alltså om hela huset, nytt tegel och allt. De ändrar historiken!!! Så när de är klara kommer det att vara vilket hus som helst och framförallt kommer det att se fånigt ut när husen runtomkring är slitna. Nä ibland tänker de inte.

Vi körde förbi arenan de bygger inför VM 2010, den ligger mitt ute i ingenstans mer eller mindre så där har de ju inte heller tänkt till med den knappa infrastrukturen de har. Vi får väl se om VM blir av i Sydafrika eller ej. Jag kan meddela att arenan inte är det minsta snygg, ser gammal och omodern ut. Men det är klart, fotbollsfansen struntar nog i det.

Soweto är ett område en liten bit från Joburg där invånarna har det knapert. Det står för SOuth WEstern TOwnship. Där bor enbart svarta människor, så när jag trillade in där så stirrade varenda människa på mig. Jag gick ut från bilen vid ett tillfälle för att ta lite kort, det kändes som om hela staden stannade till och allas blickar på mig. Kenny berättade att jag - som vit person, blir kallad "Glow in the dark" för det är ju precis det jag gör - lyser i mörkret. Här är det omvänd apartheid, de gillar inte vita så värst mycket. Om det finns ett jobberbjudande och det är en vit och en svart person som söker det, så får den svarta personen jobbet.

Vi körde förbi ett område som var otroligt fattigt, de bor i små hyddor gjorda av plåt. De har alltså snott plåt-tak och har det som väggar och tak, sen lägger de tunga stenar på taket så det inte blåser bort. Sen finns det några få baja-major som de får använda. Man får se de små svarta barnen springa omkring barfota bland glasskärvor och annat skräp.

Vi körde vidare mot "medelklassen" som bor i små tegelhus med två rum, lite mer humant. Hela Soweto bestod innan av de små "plåt-skjulen" men regeringen har flyttat ut dem till en annan del av landet för att gömma dem från turisterna. Så idag ser Soweto helt okej ut i stora delar men de har alltså bara flyttat på alla dem som har det värst.

Kändes lite lustigt att "turista" genom att glo på fattigt folk, alla inser ju att jag är där som turist. Men jag är ju nyfiken och vill se det "riktiga" Sydafrika.

Så fort vi stannade för rödljusen så ser jag ca 5 svarta män stirra på mig och jag önskar bara att de inte ska råna mig. Vi körde förbi många tomma byggnader som i princip bara hade kvar sitt tegel, allt annat har blivit stulet. I byggnaderna har det tidigare varit affärer. Dessvärre skjuter de ägarna och tar deras pengar och sen är det ingen som vill ta över affären. Att äga en affär i Soweto är en stor risk. Tjuvarna väntar tills skymning då det är dags att stänga affären och då smäller de till.

På vägen hem åkte vi genom "the city centre" den farliga delen. Kenny berättade om jag hade gått utanför bilen hade jag blivit rånad direkt utan tvekan. Att köra genom stadskärnan var som att åka genom en spök-stad. Där finns många höga byggnader och alla är tomma. Det finns inget där, allt är tomt, helt otroligt. Ett Carlton hotell med 50 våningar - tomt. Ingen vill bo där, ingen kan bo där på grund av rånrisk och annan kriminalitet. Jag såg människor på gatorna men verkligen alla byggnader tomma. Sen kommer det bisarra, de bygger nya byggnader i stan. Vem ska använda dem? De har redan många byggnader som står tomma, det är precis som om regeringen inte vet vart de ska göra av sina pengar. Det var en konstig upplevelse att skåda city.

Målet var att registrera oss på skolan, för det sker visst inte automatiskt som hemma. Adam och jag gick hemifrån 8.30 för att göra steg nr ett, tog en hastig lunch vid 14 och kl 16 fick vi stopp i hjulen och vi är fortfarande inte registrerade. Vi har alltså fart och flängt i 7 timmar utan ens bli klara. Kan ni förstå då hur gammaldags och LÅNGSAMT system de har här. Jag blev varnad innan, men detta är makalöst. Man ska registrera sig på olika kontor och det är milslånga köer till allt. Köerna på IKEA en regning lördag är inget jämfört med detta! Sen när man har stått i kö en stund och kommit fram så blir man ibland hänvisad till ett annat ställe. Och då har Vi utbytesstudenter från Europa lättare än de alla andra 40 000 studenterna. Så vi ska vara glada för det, dessutom har vi kunnat hoppa över vissa köer som vi inte behövde stå i, tänk alla andra hur jobbigt de har då. Det som fattas nu är att vi ska få två kurser godkända, alltså om vi får lov att läsa dem. Sen kan vi göra själva registreringen. Allt vi har gjort hittills är annat pappersarbete som behövdes, som är en del utav registreringen. Kan tilläggas att nästan allt ska skrivas för hand, så det tar en evig tid. Ibland måste de fråga sina chefer eller någon annan för de inte vet hur man ska göra, då går dem dit till det kontoret som ibland ligger en bit bort och blir såklart stoppad på vägen av andra studenter som behöver hjälp. Erikas tips: Använd telefonen!

Det är nu dag nummer tre för registrering, väntar på ett godkännande. Det lär nog inte ske idag. Men vi har till och med fredag på oss.